Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1855, sida 1

t äriskt hänseende bör Norge icke hafva vidare —— med Sverge att göra, an att det deltager med oss i halföns försvar — när nemligen norska storthinget så finner skäligt (ty ins. framhåller med eftertryck dels att storthingets frivilliga samtycke är nödigt ej blott till anfallskrig, utan äfven till utomordentliga krigsrustningar — hvilka sednare naturligtvis alltid blifva erforderliga äfven vid ett försvarskrig — dels äfven att detta samtycke kan vara vilkorligt eller ovilkorligt), och i handelsråj bör åtminstone icke någon närmare förening emellan brödrafolken äga rum. Men emot den dynastiska föreningen, eller gemensamheten i konungahus, har han ingenting att invända; tvärtom, han finner denna förening — genom hvilken Norge kan i fullaste mått påräkna på en gång Sverges skydd emot utländska fiender och dess bistånd i utgörandet af de för en stat nödiga utgifter — vara alldeles förträfflig. Likaledes vill han bibehålla föreningen med Sverge i militdriskt hanseende, om den blott tolkas såsom en desensivallians allenast, hvilket äfven är lätt begripligt; ty Norge kan icke tänka på några eröfringar, men är deremot i synnerligt behof af försvar; och då det icke har någon arm att aflåta till Sverges bistånd, om de förenade rikena anfallas, kan det på en sådan förbindelse ingenting äfventyra. 2) En tullförening eller annat ytterligare närmande emellan de båda rikena är, såsom vi förut anmärkt, ins. en styggelse, hvilken han nu lika ifrigt som i Faedrelandet bekämpar; men en koalisation i kustfarten vore högst önskvärd; i allt hvad sjöfart beträffar (hvaruti Svenskarne, under nuvarande tull-lagar. icke utan gifven förlust kunna konkurrera med Norrmännen) är den innerligaste förening både ändamålsenlig och naturlig! Under sitt ansträngda bemödande att tolka unionsfördraget såsom icke ämnadt att fårena de båda rikenas hvarken politik eller intressen har ins. låtit undfalla sig ett yttrande, som verkligen förtjenar att antecknas. Han säger nemligan: Allt hvad som icke ålägger Sverge omedelbara förpligtelser måste kunna vara ämne för enskilda beslut, lagar och öfverenskommelser å Norges sida. Detta är något splitternytt i läran om förhållandet emellan tvenne förenade folk och bör, sammanlagdt med yrkandet på en särskild utrikes ministere och diplomatisk representation m. m., kunna öppna ögonen äfven på de mest kortsynte, hvarthän den norska isoleringslustan vill föra oss, om den får ohejdadt fortgå. Vi behöfva icke erinra, huru denna sats skulle komma att stå Norrmännen sjelfve mest dyrt, om Svenskarne toge den för god och bragte den emot dem i användning. Det torde, för att visa halten af denna theori, vara nog att anmärka, det Norge derefter skulle vara oförhindradt att med en annan makt (exempli gratia Ryssland) trassa den öfverenskommelse — hvilken visserligen icke ålade oss någon omedelbar lörpligtelse — att Norge skulle, efter förmåga, understödja densamma, så snart dess område blefve hotadt af en annan makt, Sverge icke undantaget. Norge har nemligen, efter ins:s förklaring, emot Sverge icke annan forpligtelse i thy fall, än att bistå det i försvarskrig. Denna tanke — att Norge skulle få afsluta utan äfven under närvarande förhållanden anser det vara orätt att icke Sverge och Norge på utrikes orter representeras uteslutande af Norrmän. Naturligtvis skulle dock Sverge framgent, äfven om denna lyckliga ids ginge i fullbordan, få betala brorslotten i kostnaderna för de utländska beskickningarne I detta hänseende har förf. icke funnit någon förändring i det närvarande af nöden. 2) Norges hela arm består, såsom bekant är, blott af 2000 man värfvade och 10000 man milis — en styrka, som icke blott mäste vara behöflig för landet sjelf, när fienden hotar, utan äfven torde erfordra en ansenlig förstärkning af svenska trupper. Då man derjemte förbehållit sig att det norska landtvärnet icke i något fall får användas utom Norges gränser, torde det vara lätt insedt hvad denna defensiv-alliansz med Norge för oss innebar. AA AAAA ——