äfven göra det, när denna sjelsständighet sättes på: prof. Om man till söndringen i det inre äfven vill lägga den i förhållandet till främmende stater, må man icke rygga tillbaka för dess konseqvenser, icke ens den yttersta. Vi hafva nästan ofrivilligt behandlat denna punkt af ins:s afhandling med mera allvar än vi ansett hans öfriga satser förtjena, derföre att vi funnit, det iden om Norges rättighet att företaga sig hvad som helst, som det finner för godt i unionella eller icke-unionella frågor, blott icke Sverige derigenom älägges någon omedelbar förpligtelse — hvilket sednare naturligtvis nästan aldrig kan ifrågakomma — icke tillhör ins. allena, utan är en favorit id hos rätt många af våra kära grannar, hvilka äfven redan börjat sätta den i verket. Storthingets år 1851 fattade och den 1 Aug. sistlidet år af Odelthinget förnyade beslut om en ensidig I nedsättning af konsulatumgälderne, oaktadt den norska regeringen förklarat denna fråga icke kunna afgöras ,ensidigen for Norges vedkommende, forinden det ogsaa var bragt under Overvejelse og Behandling i Sverige — visar tillräckligt att man funnit theorien fördelaktig och icke generar sig vid att sätta den i praxis. Men vi skola nu föra läsaren till gladare ämnen; ty det skulle vara orätt att sluta denna lilla anmälan af ins:s afhandling, utan att göra rättvisa åt dess muntrande elementer. För vår del räkna vi bland de yppersta af dessa förf:ns försök att advocera sig ifrån den (för öfrigt så älskade) ,jemlikheten i cirillisla och ministerkassa. Han finner dervid , den frivillighet, hvarmed detta beviljande sker och hvarpå en trofast och fri nation sätter värde 4)-, icke böra utbytas emot ,en tvungen tribut, och han anser bestämmandet af denna vara förenadt med ,många vanskligheter och ömtåliga förhandlingar. (Det är naturligtvis också enklare att Sverige, ensamt, underhåller det gemensamma konungabuset l) — Vi äro emedlertid tveksamme, om vi icke böra gifva företrädet åt ins:s argumentation för införandet af en dubbel utrikes-ministere, då han på samma gång skall bevisa att en person (konungen) kan och att en sådan (utrikes ministern) icke kan tjena och representera tvenne stater. ,En utrikes minister kan icke vara både representant och embetsman, säger ins, för tvenne sjelfständiga, rivaliserande (!) nationaliteter samt lika nitiskt och samvetsgrannt vårda hvarderas ära och intressen. Det fullkomliga genomförandet af en sådan dualism skulle blifva så svårt och äfventyrligt, att man snart blefve nödgad att fordra, det vederbörande, i det ögonblick de tillträdde sina embeten och för hela tiden de innehade dessa, skulle suspendera sin medfödda nationalkänsla och betrakta sig såsom sväfvande i ett fogelperspektiv öfver båda rikena. Men en så luftig personlighet med likaså luftig ansvarighet skulle kanhända icke heller vara genomträngd af någon stark skandinavisk anda, då denna svårligen kan blifva liflig och verksam, utan i förbindelse med en lefvende egendomlig nationalitet. Men hvilken styrka kan ett sådant konstladt amalgam utveckla i sträfvandet för att göra nordens verldshistoriska kall gällande i det stora folksamfundet? — Den goda insändaren har här ofrivilligt skrifvit den skarpaste förkastelsedom öfver vår närvarande union, som väl ännu flutit från norsk penna, då hvar och en inser att hela hans räsonnemang träffar lika, om icke mera, in på m onarken (den ledande personligheten) än på ministern (den tjenande); och han har dermed äfven vidgått orimligheten af den nuvarande söndringen emellan tvenne riken, som skola lyda under en spira. Det har varit vår norske ultras förbehållet att bevisa, det en kung lika litet kan regera tvänne särskilda stater, som det för en enskild är möjligt att tjena två herrar! — Vi skulle aldrig sluta, om vi ville framhålla alla ins:s absurda påståenden t. ex. om den folkens trosasta och eniga samverkan () för Nordens ära och lycka, som skulle vinnas, om de blott blefve ännu mera från hvarandra afsöndrade; om de oöfverstegliga svårigheter, som debatteringen om tullsatserne skulle lägga i vägen för åstadkommandet af en tullförening, eller hans inbillning om den större sjelsstandighet och -srivillighet, hvaraf Norge skulle komma i åtnjutande, om Danmark vunne inträde i unionen; men denna uppsats har redan vuxit till en vida större vidlyftighet, än från början varit afsedd, och vi tro att våra läsare redan hört nog af den norska förf:s rässonnemanger. E. 4) Att en nation sätter värde på att få bidraga