Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1855, sida 1

och skonade icke heller stora sägverksbastionen och Malakowtornet. Elden sortsor så hela natten: följande dagen vid middagstiden blef vårt artilleris öfvervigt ganska tydlig: Gröna kullen, som ihärdigt blifvit beskjuten, var i ett tillstånd, som lät hoppas, att den ej skulle kunna Öppna sin eld under den till aftonen utsatta stormningen. Klockan half 7 skulle nemligen de fyra divisionerna af andra korpsen med stormande hand söka bemäktiga sig de hvita skansarne genom ett utfall från ansallalinien framför Kölhalningsbugten, samt framför allt denna Gröna kulle, som blifvit så rygtbar. Andra korpsen skulle så att säga leverera drabbning, genom plötsliga angrepp taga förskansningar och eröfra tvenne områden. Ösverbefälhafvaren hade betecknat målet och gränsen för företaget. Trupperna finge ej öfverskrida Gröna kullen. På general Bosquet låg omsorgen att träffa förberedelserna, utdela rolerna, försäkra sig om framgången. — Kl. half 5 stodo de präktiga divisionerna Camou, Brunet, Mayran och Dulac under vapen. Generalerna Mayran och Dulac skulle taga ryska ställningen på högra flygeln; general Camou, understödd af general Brunet, Gröna kullen. Divisionerna till höger skulle framtränga till stridsplatsen genom Kölhalningsklyftan, divisionerna till venster (Camou och Brunet) genom Karabelnajahålvägen. Jag kan ej för er afmåla dessa soldaters krigiska hållning; glädjen lyste i deras ansigten öfver att nu få gå löst på fienden, och deras ögon blixtrade då general Bosquet red genom hvarje divisions leder, förklarande hvad de hade att utföra och hvad han väntade af dem alla. Det var i hela detta skådespel ett uttryck af storhet; det var, som om en seberglöd genomlupit bataljonerna: vapnen slamrade i krigarnes händer, och ropet lefve kejsaren höjdes från alla läppar. För dem, som bevittnade detta skådespel, storartadt i hela sin enkelhet, tycktes det, som om framgången vore viss och Ryssarne redan besegrade. Anfallet skulle börja kl. half 7. Fem raketer af ett slag, hvars hväsande kan höras på långt afstånd, skulle från Victoriaredutten gifva signalen. Trupperna voro uppställda i slagordning i parallelerna. Artilleriet fortfor emellertid med sin eld. Man kunde ej räkna skotten; luften skakade, marken skälfde. Plötsligt uppstiger den första raketen; våra män skynda samtidigt på högra och venstra flygeln öfver parallelerna. Två timmar återstå af dagen, för att försäkra oss om segern; sedan skola vi använda natten till att befästa oss i de eröfrade verken. Man ser divisionerna ntbreda sig på bergryggen till höger: man hör några få skott: snart äro de herrar öfver det första utanverket, och utan att stanna, marschera de ännu framåt. Drufhageloch handgevärssalfvorna komma ej deras leder att vackla; de hemta förnyade krafter i sin krigiska ifver. Det andra verket är i deras händer. Befälhafvarnes besallningar hafva ej kraft att återhålla dem; oaktadt det afstånd, som skiljer dem från den sista redutten, kasta de sig öfver Ryssarne, förfölja dem i hack och häl med bajonetten, bemäktiga sig denna redutt och göra 400 långar. Vid nattens inbrott gå trupikn ———