Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1855, sida 1

trettiotvå stater, Italien och framför allt Eng land, som man beundrade, utan att afundas Arbetare, borgare, folk af alla klasser glömde dagens afrikanska hetta och skyndade att s och med stolthet beundra hvad deras foster land frambragt skönt och snillrikt på konsten: och industriens område. Franska folket äl krigiskt, påstås det, men man borde sett de intryck som fredens, industriens och de skön: konsternas underverk utölvade på denna mas. sa. Nej, ett vunnet fältslag framkallar ej den na sanna, oskyldiga glädje — de sorgliga hi storierna om uppbranda städer och nedgjorda fiender tala ej så till folkets sinne. Jag försäkrar er, att i dag var namnet på mången stor industri-idkare omstråladt af större ära, än de störste saltherrars. — Det var för öfrigt en verklig fest, som ej inskränkte sig endast till expositionspalatset, ty ett herrligt vader sorskönade Paris, som tycktes le mot de tusentals främlingar, det hyser inom sina murar. Parisarne i den egenkära stoltheten öfver sin stad lyckönskade sig häröfver, ty Paris har vid vackert väder ett helt annat uttryck än annars. — Parisarne kunna svårligen vänja sig vid den tanke, att en exposition ej skall kostnadsfritt få beses; att låta dem betala vid dörren, det är att såra deras vanor, ty allt annat står dem öppet, såsom vore det deras eget, mus6er, kyrkor, biblioteker, slott och kungliga parker. Ej blott det materiella, intellektuella och moraliska lifvets behof, utan dess öfverflöd räckes der åt alla. — Medan Parisarne bevistade expositionen, var sjelfva Paris främlingarnes exposition i dag. Bulevarderna befolkades af Engelsmän, Tyskar, Spanjorer, Belgier. Museet i Louvren, Jardin des Plantes, alla offentliga byggnader voro uppfyllda af främlingar. Jernvägarne förde myriader af dem till Versailles, S:t Germain och S:t Cloud. — I de sköna konsternas par lats närmade sig icke de besökandes antal till hundratusen, såsom i industripalatset, men antalet var icke destomindre ofantligt. Här hade de krigiska instinkterna fått öfverhanden. De taslor, som väckte största uppseendet, voro bataljstycken, Horace Vernets galleri och Bellangs Alma. Belgiska skolans alster väckte lifligt intresse, men den största framgång hade hr Winterhalter och hans trenne porträtt af kejsarinnan; upprigtigt taladt var det dock ej så mycket konstnärens talang man har att tillskrifva denna framgång. Emot kl. 3 mulnade himmelen, och ett ljumt regn började falla. Men folkmassan minskades derför icke på elyseiska fältet, och köerna af nyfikna, hvar och en väntande på sin tur, sortsoro att vara lika vidsträckta och lika tåliga. — Slutligen förtjenar anföras, att medan hela denna massa af menniskor, Paris hela arbetareb. folkning, strömmade genom expositionspalatset, förekom ingen enda stöld, ingen enda oordning. En annan broesskrisvare till ofvannämnda tidning meddelar följande utdrag af ett bref från en hög rysk statsman, som är hufvudet för fredspartiet (Nesselrude): I franska tidningar läser jag en artikel, som uttalar sin förvåning derosver. att Ryssland tillrustar så oerhörda sörsvarsmedel. Men denna förväning torde upphöra, nar man sår veta, att man i Ryssland är öfvertygad, att detta krig skall räcka i ett tiotal af år. Kanske förlora vi Krim, men derför är lejonet ännu icke betvunget, ty först genom våra nederlag lära vi att segra. I alla krig, som vi utlört, voro våra första fälttåg icke lyckliga. Vi hatva aldrig räknat på lysande eller afgörande framgångar; vi började blott ett fälttåg, som skulle lära oss känna fienden. Vi antaga kriget och den utmaning, England tillslungat oss; vårt förtroende till handelsernas utveckling och framtiden är större, än man torde föreställa sig, och om man efter Sebastopols intagande gör oss fredsförslag, som äro ovärdiga Ryssland, skola vi svara, såsom general Kutosow svann Fontenav. då Anna något tankfull etad nndar