rade marskalk Lauriston, när den franske befälhafvaren, efter Moskvas intagande ville öpp na sredsunderhandlingar: ni skämtar herr general; först i dag börjar kriget. ENGLAND. På sednasle tiden hafva 16sterna för krigets fortsättning, tilldess Ryssland förödmjukats, fått en mäktig bundsförvandt i landets rika handelsklass, som förut ansågs luta till fredspartiet. De handlandes första farhågor, att kriget skulle minska införseln, för. lama sabriksrörelsen och nedtrycka arbetslonerna, hafva ej förverkligats. Tullinkomsterna äro lysande, fabriksverksamheten har i ingen gren blifvit serdeles störd, och arbetslönerna äro stegrade, tillfölje af utskrifningarne och den höga dagspenning, regeringen betalar på varfven och i arsenalerna. Deremot har kriget, såsom det hitintills fördes, hos handelsklassen framkallat en annan farhåga, som blott blott kan undanrådjas genom krigets kraftiga fortsättande, tilldess gynnsamma resultater vunnits. Kriget har nemligen håfdat engelska tapperheten, men deremot bestamdtförminskat söreställningen om Storbrittaniens förmåga att med vapenmakt inverka på verldshändelsernas gång; och har denna verkan försports i Europa, så är det i ännu högre grad fallet i de öfriga verldsdelarne. De skadliga följderna haraf trässa mest kännbart de engelska etablissementerna i utlandet, hvilka, aflagsna från hemlandet och afskurna från dess hjelpkällor, för sin säkerhet ej kunna umbära brittiska regeringens oantastade rykte. På Kinas och Westafrikas kuster vet man, att England förliden vinter förlorat en arm, och att dess fruktansvärda flottor i tvenne haf ej uträttat annat än en ofullkomlig blokad, samt att regeringens förmåga att bestå kriget mot Ryssland förnekas af många dess egna undersåter. Till följe deraf ser den engelska köpmannen sin ställning i utlandet hotad; fabrikanten och exportören hafva med honom gemensamma intressen, och alla önska de engelska namnets återupprättande genom ett kraftfullt krig. Derför förhåller sig Manchesterpartiet stilla och derför ser man de anseddaste männen i Londons City ställa sig i spetsen för agitationen mot styrelsens slapphet. Nya Seland hemsöktes den 23 Januari med en jordbäfning, som åstadkom stor förödelse i staden Wellington. Från San Francisco skrifves den 16 April, att tvenne fartyg, Kamschatka och , Nicolaus sörste, tillhörande Rysk-Amerikanska sällskapet, utrustades i stadens hamn till kapare. ,Kamschatka var färdigt att utlöpa, men hindrades genom närvaro af en engelsk örlogsman, som kryssade utanför hamnen. Såsom man vet, hvilade en stark, af pressen öppet uttalad misstanka på lord John Russel, att han i hemlighet arbetade för en de ryska intressena gynnande fred, och att han vid konferenserna i Wien varit serdeles medgörlig. Utan tvifvel var det denna misstanka, som den 24 Maj dref bonom att uppträda i underhuset med en förklaring öfver sina åtgöranden och politiska äsigter. Det tal han då höll, återskänkte honom ätminstone till en del sin förlorade popularitet; vi meddela nedanföre det väsendtligaste af detsamma: Han vände sig först mot hr Gladstone, som hade lagt alltför stor vigt deruppå, att de fredsvilkor, till hvilka Ryssland redan gifvit sitt samtycke, gå längre än de af vestmakterna aldraförst framstälda. Detta förklarar sig helt naturligt. Freden är ett så ovärderligt godt, att man ogerna afstår derifrån, så länge ännu ett medel gifves att undvika krigets faror, men är engång Rubicon öfverskridet och kriget börjadt, då gäller frågan ej mera om hvad som skulle gjort tillfyllest före krigets utbrott, utan om en fred, som i sig innebär en borgen för sin säkerhet och varaktighet. Frågar man efter den säkerhet för framtiden de ryska förslagen lemna, så kan man väl vara tillfreds med deras sätt att affärda första och andra punkterna, men ej med den proposition, som har afseende på den tredje. Faran ligger deri, att Ryssland med sina i Sebastopol samlade 20 linieskepp när som helst skulle vara i stånd att bemäktiga sig Bosforen eller landsätta en här i dess omedelbara grannskap. Marskalk Marmont har längesedan påpekat detta förhållande såsom en fara. Ryssland föreslår nu, att det skulle vara tillåtet för andra makters flottor att efter behag insegla i Svarta Hafvet, förutsatt att dess egen flotta när som helst har fri passage genom Bosforen och Dardanellerna. Följden häraf skulle bli, att medan Englands och Frankrikes flottor blott säl lan komme att visa sig i Svarta Hafvet, skulle 20 ryska linieskepp vid hvarje tid kunna lägga sig utanför sultanens palats och föreskrifva honom vilkor efter behag. Hvad traktaten af 1841 förhindrar, skulle då blifva möjligt och lätt utförbart för Ryssland — och likväl hafva de ryska fullmäktiga i sådana förslag velat anse de vilkor uppfylda, som vestmakterna framställt. Efter talarens afresa från Wien hade ett nytt förslag gjorts: att nemligen traktaten af 1841 skulle förblifva gällande, men Turkiet få rättighet att kalla de allierades flottor till sitt beskydd, när så ansågs vara af nöden. Förslaget är fullkomligt illusoriskt, ty ingen kan väl bestrida, att sultanen, utan nägon änp— —— mig; ty aldrig kan jag få skåda, om ock ibland tusende skönheter, någon, som blott ett enda Boonblick skulle kunna jemföras med dig. Jag I ) —