Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1855, sida 2

digt och af alla sidoinslytelser ostördt utväljande af sina ombud gifva regeringen en sådan styrka och trygghet. Den öppna frimodigheten, det manliga oberoendet hos folkets representanter bestämmer ovilkorligen i sista hand regeringens sammansättning, äfven om folkets parlamentariska rätt är i dess grundlagar aldrig så ofullständigt försäkrad. Denna parlamentariska rätt, som reaktionen så envist vist bemödar sig att förneka vår riksförsamling, är likväl i 107 paragrasen af den gallande regeringsformen så uttryckhgen försäkrad, att det endast beror på riksdagen sjelf att tilllampa densamma. Men riksdagens sammansättning beror, i trots af våra föråldrade och otillfredsställande former, till en icke ringa del på folket sje ft, och ansvaret för dess utöfning faller dersore också på folket tillbaka. Eitdyrt ansvar ådrager sig hvarje valforsamling, hvarje enskild valman, som lättsianigt bortkastar sin röst på den förstkommande lycksökaren. Måtte våra valkollegier i land och stad väl öfvervaga detta ansvar, desto drygare ju allvarsammare de tidsomständigheter under hvilka de kunna komma att utöfva sin befogenhet. Det är beklagligtvis icke ovanligt att våra komitenter, vid utväljande af sina riksdagsombud, endast se sig om efter någon person, som är välbehaglig nog på högre ort, för att genom hans inflytande kunna åt sig genomdrifva lokala fördelar, såsom anslag till hamnbyggnader, sjöastappningar, odlingslån o. s. v., eller också att de kasta sina röster på den som förklarar sig nöjd med det lägsta riksdagsmannaarfvodet. Intetdera sättet är ädelt, fosterländskt eller ett fritt folk värdigt. Må de ej förgäta att de med sina röster i ingen ringa mån bestämma fosterlandets framtid, och att de endast genom utväljande af sjelfständiga, högsinnade och upplysta ombud gifva regeringen dess rätta lisskrast. Hvad Hr Brinck yttrade vid 1848 års riksdag, att Europas ögon voro sästade på Sverges borgarstånd, har nu i ganska hög grad blifvit en sanning. Sveriges vigtiga geografiska ställning i det pågående kriget mellan Östern och Vestern har riktat Europas ögon på vår yttre politik och derigenom äfven på vår inre. Verldens största tidningar sysselsätta sig numera med våra inre angelägenheter, emedan dessa utöfva ett afgörande inflytande på vår yttre ställning. Opinionen utomlands börjar klarna till insigt i våra förhållanden, och man bedömmer dem nu på ett riktigare sätt än förut. Times har ej för langesedan förkunnat verlden att i Sverige frågar ingen efter hvad ministrarne tänka, utan endast hvad monarken vill-, och ÅRevue des deux Mondes har vidlystigt underhållit sina läsare med innehållet af det namnkunniga meddelandet till vice talmannen i borgarståndet under sistförflutna riksdag. De veta också hvad vigt de oprivilegierade stånden, trots vårt ofullkomliga representationsväsende, lägga i vågskålen, om de manligt och sjellstandigt vilja utöfva sina politiska rattigheter. Men dessa benhotva visserligen icke eggelsen af andra länders på dem hvilande uppmarksamhet. då i sramsta rummet fosterlandets intresse och omtanken om dess framtida vallård och ära manar dem till ett samvetsgrannt utöfvande af sina medborgerliga pligter. Vi hatva hittils talat uteslutande om borgareoch bondestånden, emedan de äro de mest sjellbestämmande, och emedan de representera det egentliga folket. Bufva dessa stånd vid ett mojligen snart förestående riksmöte väl sammansatta, det vill säga sammansatta utan alla sidoalsigter, endast med afseende fastadt på fäderneslandets stora och heliga intressen, då skall älven utan tvilvel deras anda utölva en högst välgörande inflytelse på de båda privilegierade stånden och der framkalla ett gensvar af frisinnade tänkesätt, åtminstone på riddarhuset, hvars flesta sjelfständiga ledamöter beklagligtvis på sednare åren alltför mycket dragit sig tillbaka, emedan det servila disciplinsystemet ingifvit dem en oöfvervinnerlig afsky för riksdagsväsendet. Men skulle en brytning i Sveriges yttre politik inträda, och i följd deraf en urtima riksdag sammankallas, då blir det för dessa män en samvetspligt att öfvervinna sin vedervilja och försaka sin makliga ro, för att i samverkan med de öfriga stånden föra nationens talan och på detta sätt arbeta på den innerliga öfverensstammelse mellan regering och folk, den krastgifvande sammangjutning af bådas intressen, hvilken är hvarje stats sanna lifskälla, som allena förmår att gifva eftertryck åt dess samfälda handling, och som här endast kan tillvägabringas der