Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1855, sida 2

Hon doldes för dagen i löfvens skydd, bDe lummiga, suckande. Se, o se, Hon svarmar omkring uti månans sken Och lyss till min sång om min kärlek. En skara der nalkas, skön som hon sjelf, Kom, fl cka, kom med i den lätta flock! I Vet: dagen och sömnen de passa ihop, Men natten är egnad åt dans och sång. Hör ekot i lunden, i skog och dal Besvarar min sång om min karlek. — Ack, sade Margaretha, jag har på den sista tiden ej hört talas om annat än kärlek, ty min bror skall snart gifta sig, fast han är så ung; och min far bar nyligen sagt mig att 3.g till nästa år skall stå brud. Hvad vill det säga att älska, Anna? vet du det? — Jag tror, svarade Anna allvarsamt, att det är nastan en gudomlig känsla — någonting liknande det vi ana om himlen — någonting liknande den känsla vi hysa för våra toräldrar och syskon — men ej fullkomligt sådan. Tror du ej att det liknar den känsla du hyser för Henrik Percy? yttrade Margaretha skalmaktigt. En rodnad uppsteg på Annas kind, och hon nedslog ögonen, men svarade ej. j — Jag skulle tro, fortfor Margaretha, att