Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1855, sida 2

blifva hvilande, helt okonstladt, att han gjorde det endast ech allenast såsom ett uttryck af grannlagenhet mot H. M. Konungen personligt, då han väl visste hvilket lisligt mtresse H. M. tog i den meranämnda propositionen, och då det var hans säkra ölvertygelse aft densamma i alla fall skulle komma att vid nastk. riksdag definitift förkastas. För dessa tillbedjare af det allenastyrande systemet, som till stöd för sina äsigter stan digt för på tungan den första raden — med visligt förbigående naturligtvis utaf resten — af 4 regeringsformen: Konungen eger att allena styra riket — för dem kan väl ingenting vara naturligare än att då till riket hörer riksdagen, genom tillämpningen af en bekant retorisk sigur gifva paragralen den tolkningen alt korunyen eyer alt allena stura — rikadagen. Vårt statsskicks historia är full af exempel på en sådan styrelse, och skulle äfven regenten sjelf underlåta att omedelbarligen utosva denna bestämmande inflytelse på riksdagen, så felas det aldrig personer som söka utöfva den i hans intresse. Ett exempel derpå är det allmänt kända, sardeles lisli-a deltagande hvarmed tronsoljaren vid sistlidne riksdag omfattade elektors och utskottsvalen, åtminstone i borgarståndet. Än vidare utösvades detta inflytande på ett slående sätt under hela riksdagens lopp af en del representanter fjellva, som, under det käckaste klander af rådgifvarne, för eslektens skull, i hvarje anslagsfråga skyndade att hembära ett underdånigt förtroendevotum åt H. M. Konungen personligen. Samma inflytande skall äfven i händelse af en urtima riksdag söka göra sig gällande på nytt, men i en ojemförligt högre grad, i samma mån som de yttre händelserna då närmare ingripa i våra egna förhållanden. Hvarje bemödande att få frågorna i lugn och i vanlig ordning öfvervägda skall då förkättras såsom oppositionslusta, partisinne och ofosterländskhet, och man skall sannolikt ej försumma att predika nödvändigheten af att gifva regeringen en så kallad styrka, genom att bevilja alla hennes anslagsfordringar och antaga hennes hvilande förslag till grundlagsförändringar. Man skall ropa sig hes på patriotism, grannlagenhet, försoning, och andra lika rörande fraser, som skola gå ut på att man måste kasta tryckfri. hetsordningen öfver bord och antaga prinsre geringsreglementet, för att ej med ett afslag -kompromettera regeringens anseende inför utlandet. Servilismenaskall, med alla retorikens och sosisteriets otaliga hjelpmedel, söka nedtysta all diskussion som ej unisont instammer i den officiella melodien, vare sig genom opposition mot de framställda regeringspropoSitionerna eller genom väckande af andra samhällsfrågor än dem styrelsen sjelf önskar få behandlade. De rörande talen från förleden riksdag hafva ännu ej alldeles förklingat, och man kan derföre latt föreställa sig huru vid första lagliga tillfälle det kända temat skall åter upptagas, endast med nya och rikare modulationer. Under inga förhållanden är en stark regeringsmakt önskvärdare och oumbärligare än un der ett krig, men att genom lock och trug. genom böner och skrämskott söka nedtysta op positionen, när denna utgör det ojemförligen talrikaste och starkaste partiet i landet, synes oss vara just den bästa möjliga utvägen att omöjliggöra en stark regering. Ett sådant sorsök till förqvafvande af osvervagande opinioner röjer tvertom i den betänkligaste grad en regerings inneboende svaghet och leder henne in på de villsammaste och farligaste vägar. En regering har ej fruktansvärdare fiender an hen. nes egna ministrar, om dessa äro mannekiner i allenastyrelsens hand och i saknad af nationens aktning; och en devuerad representatior som ej uttalar folkets mening är långt sruk. tansvärdare för hennes anseende än den skar: paste öppna opposition. Följden af ett sådan! system blir att oppositionen, i stället att på naturligt sätt vara riktad mot moraliskt tillrak. neliga och verkligt ansvariga rådgifvare, som aslagsnas när de ej längre äro i besittning a nationens bifall, vänder sig mot monarkens e gen fridlysta personlighet, som skulle vara o deladt föremål för vördnad och tillgifvenhet och antager en desto betankligare natur i sam ma mån den ej längre kan fritt och öppet ytt ra Sig. Den fria yttrande ratten är det politi ska lifvets säkerhetsventil, som afleder de jä sande ämnena och gör att samhallsmaschinel hålles sval och kan arbeta i sin sulla krast, u tan att störas af våldsamma skakningar och er plosioner. Det ar solkets egen sak att genom sjelsstan