Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1855, sida 1

och döttrar i danska husbönders tjenst. Vi anmoda vänligan herrar prestmän i Bohus län, hvarifrån vi erhållit tjenstesolk, afvensom andra valtankande män, som komma i beröring med allmogen, att meddela de bortrestes slägtingar och vänner den tröst och den redliga försäkran från oss: att de omnämnde tjenarne, såvida de endast sjelfva äro rättskaffens men niskor, hos oss skola åtnjuta en rättvis, mild och kristlig behandling. Till upplysning om tjenstefolkets pligter och rättigheter här, hafva vi hos Kongl. danske konsuln hr Mollån i Lysekihl framlagt ett exemplar af den danska tjenstehjonsstadgan. Söndagsarbete hrukas ej här utom under den mest brådskande skördetiden, eller vid kreaturens ryktning eller nödvändigt husarbete, och den danske husbonden ser gerna att hans folk besöker kyrkan. Vi hafva, så vidt möjligt varit, sökt att uppfylla deras önskningar, hvilka på grund af slägtskap bedt att få tjena tillsammans. Några sjuka blefvo genast satta under läkarevård och omsorgsfullt skötte, äfvensom vi uppmuntrade dem att skrifva hem till sina vänner i Sverige. Insändaren röjer mycken okunnighet om förhållandena i Danmark, i synnerhet i vår trakt. Den danske drängen har hittills ej fått 60 rdr i lön, utan 40 å 50 Rdr. Den svenske får icke 40, utan 50 Rdr liksom den danske, och kostar dertill sin husbonde 11 Rdr mer i omkostnader. Att lönen sedan den 1 Maj stigit till 60 a 70 Rdr ensamt för i sommar visar äfven förf:s okunnighet om den grad af brist på folk, som råder här och hvilken han helt och hållet förnekar. Att en arbetare ej har eller får åtnjuta någon rättvisa derför att han är svensk, är ett påstående, som knappast är värdt att besvaras; men om insändaren vill aflägga sin anonyma mask och uppgifva person eller jurisdiktion der det omtalade passerat, så skola vi icke, såsom nu, draga hans sanningskärlek i tvifvelsmål. Vi protestera dock på det bestämdaste mot det beteende att beskylla ett helt folk för barbari mot fremlingar, om än ett eller två exemdel på missbruk verkligen kunna uppgifvas. Ins. berättar i sin uppsats, att en dansk man stadt omkring 100 personer i Sverige, dem han ämnar försälja i Danmark genom en slags auktion till den som betalar honom bäst, och att man är nyfiken att se om detta kommer att likna slafmarknaderna i Amerika. Ifall den ärade insändaren syftar på mig, Duncan, som just fått 100 personer från Bohus län, 12 för egen räkning och de öfrige till fördelning bland vänner och husbönder i Ringkjöbings amt, enligt begäran, så vill jag härmed tillfredsställa hans nyfikenhet med den försäkran, att nämnde tjenstefolk af mig och undertecknade en månad förut blifvit fördelade bland de resp. husbönderna efter en oss i vinter tillsänd namnförteekning, utan auktion eller prejeri. Ins. torde således finna, att den förmente slafhandlaren icke handlat på amerikanskt maner, ej heller förtjent penningar på affåren, då hvarje husbonde sjelf bestred omkostnaderna. Jag vet med visshet att de ankomne arbetarnes hederskänsla ej kunde såras genom det sätt, hvarpå de öfverlemnades åt den förut bestamde husbonden, lika litet som jag hos det svenska tjenstesolket märkt någon ovilja mot mig. Tvertom hafva flera af dem sedermera kommit till mig och med förtroende bedt mig om upplysning om ett och annat; och jag har det medvetande — såframt den obekante herrn för öfrigt vill tro mig — att hafva gifvit dem så välmenta och oegennyttiga råd som jag förmått. Att vi Danske skulle förorätta en arbetare derför att han är svensk, såsom ins. säger, är en så originell ide, att vi betvifla det den någonsin uppstått i en dansk husbondes hufvud. Hur i all verlden skulle han kunna ha något emot en duglig tjenare, för det han utgått från — 2 — ypperligt! . . . grefvinnan vände och beskåda