Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1855, sida 2

äldre man på vägen till sitt hem och på ett skandligt st! misshandlat honom. Denna sak har nu varit föremål för undersökning i konsistorium, och åtskilligY misstänkta jemte nödiga vittnen hafva blifvit dit instämda. En af Juridiska fakultetens ledamöter, Professor L., har ledt denna undersökning, men på ett sätt som väckt allmän och rättvis förtrytelse. Icke nog med att han behandlat de misstänkte såsom om brottet öfverbevista, har han äfven handterat de inkallade vittnena på ett sätt som man minst kunnat vänta af en person, som åtminstone borde känna hvad -lag och rätt vill säga. Så lar äfven Hr Professorn förglömt sig ända derhan, att han i temligen tydliga ordalag förklarat en af vittnena, som ämnat att taga en juridisk examen, att vid detta tillfälle hafva honom i godt minne, hvarvid Hr L:s embetsbroder Prof, O. tillagt att det förundrade honom huru vittnet kunde tänka på alt taga någon juridisk examen, då han hade så klent minne (att han nemligen icke kunde gifva upplysning om hvad man ville att han skulle upplysa). Såsom ett bevis på det grofva sätt hvarpå Hr L. gått tillväga uppgilves äfven att han yttrat den mindre belefvade anmärkningen att en af de instämda personerna hade bosven stämplad i sitt ansigte. Vi hafva visserligen mer an en gång hört berättas huru en eller annan professor (särdeles och nästan uteslutande inom den juridiska fakulteten) icke tvekat att på det mest despostiska och laglösa sätt behandla sina stackars examinandi, men vi hade åtminstone trott att icke någon skulle våga att så pass rossentligt-wasfslöja sin inre om ett så rått öfversitteri vittnande natur. Vi hoppas att våra värda läsare funnit att vi icke älska -skandalen-, och att vi aldrig tillåtit oss något intrång inom det enskildas fridlysta område, men dermed hafva vi dock icke afsagt oss räftigheten (hvilken vi på samma gång betrakta såsom en skyldighet) att uttala vårt ogillande af sådana offentliga handlingar, hvilka, såsom denna, strida mot, vi vilja icke saga humanitetens, ty vi äro icke sullt öfvertygade, att en dylik af alla anses be höflig mot en så underordnad person som en student, men mot den allmänna rättvisans och lagens fordringar.