Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1855, sida 1

i en lanstol och gnuggade sina händer, medan Wanda allvarligt betraktade Eichstadts bleka ansigte. — Vi torde ännu ej på länge kunna transportera honom, bästa onkel, sade hon slutlisen. Stackars Walther, så utan vård och beqvämligheter, sannolikt tillochmed utan den nödvändiga renligheten. I sanning, det är en ytterligare olycka vid denna förfärliga händelse att den passerat just här och icke närmare intill någon mensklig boning. — Hm, svarade gubben, hvad renligheten angår, så är fru Silberman ett verkligt undantag; men hvem ansvarar oss för att svarta lockar och bruna ögon ej förvrida hufvudet på en sådan här patient; icke sannt, mitt barn? Ett föraktligt leende gled öfver Wandas vackra ansigte och med ett uttryck som skar i hjertat på Rachel, hvilken kunde höra hvarje ord och se hvarje mine, sade hon: — Och om jag än älskade min tappre kusin så ursinnigt som ni, käre onkel, vet ej är händelsen, så skulle likväl alla verldens judeslickor ej kunna göra mig svartsjuk. Hvarje af dessa ord var ett dolkstygn för Rachel, som sakta öppnade dörren och smög sig ut i det lilla köket, der fru Silberman höll I på att tillreda kaffe åt sina gäster.