de, försäkrade, att främlingen varit en god och arbetsam menniska. Polisagenten Alessandrini, om hvilken talats så mycket, vittnade: Kejsaren red förbi mig. Jag såg den anklagade framtaga något under sin paletot och trodde det vara en böneskrift. Jag störtade mot honom, men en vagn uppehöll mig; genast hör jag två pistolskott. Jag häktade derpå Pianori och öfverlemnade honom åt tvenne polismän. Först i Polisprefekturen återsåg jag honom. Denna version öfverensstämmer ej med den man hitintills ansett riktig. Alessandrini har ett afskräckande utseende, och vid hans anblick kan man ej betvifla, att han ögonblickligt ville döda honom. I likhet med andra vittnen intygade Alessandrini, att kejsaren utropat: döda honom icke. Sedan flera andra polisagenter blifvit förhör: da, tog generalprokuratorn Rouland ordet och fordrade tillämpandet af ett straff, svarande mot det rysliga brottet. Hans tal var ytterst häftigt, och sökte, likasom anklagelseakten, bevisa, att anarkisterna i London legt Pianori till lönnmord. Advokaten Benoit Champy erhöll derefter ordet, för att utföra försvaret. Hans tal lydde som föijer: Franska lagen tillåter ej, i sin menniskovänliga omtanka, att den anklagade beröfvas en rådeisvare. Pligten att försvara en anklagad är advokatståndets ärofulla företrädesrätt, men den är dock ofta smärtsam att uppfylla. Det må väl tillåtas mig säga, att den under föreliggan de omständigheter är ännu smärtsammare än vanligt. Ovantadt fick jag å embetets vägnar kallelse att ersåtta en sjuk och lidande medbroder, och jag sinner mig nödgad att i mitt brost tillbakatrånga den kansla af harm jag erfar, för att anropa er barmhertighet. Hvad kan jag mer göra — med bevisade och erkända fakta för ögonen? Jag har intet att säga om den anklagades föregående lif. Telegrafdepescherna, som presidenten föreläste, äro i detta hänseende inga öfvertygande bevis. J skolen måhända ej sätta tro till sådane bevis — förnekade af den anklagade, som — jag tager er uppmärksamhet i anspråk — skildrades af ett vittne såsom en utmärkt arbetsam och god man. J skolen måhända taga i betraktande, att han är utländning och har tvenne barn, men ingen enda vän i det land, der han nu vistas. Måhända han J ej, för hans bristfälliga sätt att meddela sig på vårt språk. klart uppfattat, att han ångrar sitt dåd. Han har uttryckt sin ånger ännu starkare inför mig i fängelset. Måhända finnas ännu andra bevekelsegrunder till förbarmande med den olycklige, om ock juryn ej kan fästa afseende vid dem. Måhända skall kejsaren, som redan befriat honom från folkraseriets utbrott, i sin upphöjda själsstorhet bevilja honom nåd, ofverlemna honom åt eviga samvetsförebråelser och obegränsad tacksam