Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1855, sida 1

AA 33lllliliii Den 15 Maj. Då Hand.-Tidn. förut meddelat grefve C. H. Ankarsvärds yttrande med anledning af infanteriets fotbeklädnad, anse vi det vara i sin ordning, att äfven meddela ett svar å denna uppsats, som blisvit insändt till Sv. Tidn. Det lyder i saken sålunda: Förf. (grefve A.) säger sig Åmed verkligt bekymmer bafva förnummit, att halfstöflars anläggande för soldaten i stället för skor med damasker skulle vara å bane, och att den nu vore nära nog officielt tillkännagifven, hvarefter han med skäl, hemtade ur egen krigserfarenhet, gifver företrädet åt skor. En lämplig fotbeklädnad har den största inflytelse på truppens stridbarhet, emedan det första vilkoret för deltagande i en strid är att komma fram, och ingenting hindrar detta så väsendtligt, som ett otjenligt skodon, emedan sårade fötter hindra äfven den friskaste soldats fortkomst. TI alla länder har det klagats öfver, att denna till utseendet så ringa sak icke nog tillvunnit sig krigsstyrelsernas uppmärksamhet, ehuru detta plaggs beskaffenhet är vistigare än något annat. Men saken är icke så lätt afgjord, emedan man både inoch utrikes hör af de största och erfarnaste gångare alldeles stridiga omdömen. För vår del tro vi saken både ersarnast och enklast kunna afsöras så, att i godt väder och på gosa vågar har skon, genom sin lätthet och sin svalka, företrädet framför stöfveln; mea i regn och slask och djupa vägar fylles skon med sand och smuts, och foten förderfvas: då är stöfveln bättre. Fördelaktigast tro vi således vore, om soldaten kunde hafva ett par af bäda slagen, det ena på sig, det andra i renseln, efter hans eget bebag, dock utan damasker, hvilka onödigt skulle öka utredningen, enär tvenne små remmar öfver vristen göra samma gagn till skons sasthållande. Damasker hafva dessutom olägenhet af påknäppning, samt att knappar ofta bortfalla. Men har man endast ett slag, så tro vi en sådan fotbeklädnad vara bäst, som närmar sig skons lätthet, utan att ega dess olägenhet att insläppa vatten, sand och smuts. Ea sådan år halfstofveln med tunna och mjuka skaft, samt oppna framtill, som göra dem lätta att pådraga, samt med snör-rem. så att de icke behöfva göras ätdragna och tryckande öfver vristen. De lemna också fördelen att i smuts byxornas nedra del kan nedstoppas i stöflarna. En sådan fotbeklädnad är också den stöfvel, som af vissa regementen, och på deras egen begåran blifvit anlagd. Då förhållandet härom är oss bekant, skola vi meddela hvad vi veta. I böran af förlidet år anmälte krigskollegium hos K. M., att de af beväringsmanskapet till möten medhat vande skodon (beväringsmanskapet håller sig, såsom bekant är, egna strumpor, skor och skjortor mot en ersättning af I rdr bko) stundom aro i mindre brukbart skick, och anhöll derföre att, såsom högst behöfligt, få anskaffa ett lämpligt antal stöftar, med låga, framtill öppna skaft, som medelst en låderrem kunde fåstas omkring smalbenet, samt dessutom försedda med klackjern, och under helsulan belagd med en vidbäftad halssula. K. M. anbefallde, med anledning häraf, anskaffandet af 3,0V0 dylika persedlar för beväringsmanskapet. Kort derefter anböll Helsinge regemente, att medel måtte anvisas till erhållande af småpersedlar (skjorta, strumpor och skor), emedan detta regemente icke, i likhet med andra, har beklädnadsmedel af rothållaren, utan endast af statsverket och således icke eger mera än hälften af hvad öfriga regementens beklädnadsdirektioner hafva att använda. Regementschefen uppgaf, att det hitintills hade lyckats bonom ait öfveriala soldaten att sjelf hålla sig dem, och soldaten hade dertill varit villig, helst han visste, att om kronan skulle anskaffa skodon, blefve det skor med stibletter, och ban ville derföre hellre sjelf hålla sig skodon och begagna de i orten ofta vanliga kängor. Regementschefen ansåg det likväl i alla fall nödigt, att medel funnos för anskaffande af småpersedlar, ifall de behöfdes. Beklädnadsdirektionen vid samma regemente, hvilken