Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1855, sida 1

gamle soldaterna af 1102— 1815, att utdelas efter tjenst, ålder och behof. Om Pianoris process meddelar Köln. Z. följande från 7:de Maj: På bordet, utsedt för de saker, som kunde höra till öfverbevisningen, lågo pistolerna, rakknifven och dolken, hvilka man funnit hos Pianori, då han häktades. Klockan Y 11 infördes den anklagade, hvars yttre redan är skildradt. Han bar en mörk matrosrock, hans anletsdrag uttrycka beslut: samhet och energi, hans väsen och hållning antyda ej arbetaren. Med en viss nyfikenhet, men utan förvirring betraktade han den närvande allmänheten. Man såg på honom, alt han kände betydelsen af den på honom hvilande anklagelsen och att han fattat sitt beslut. Benoit Champes hade i stället för Paillet, som insjuknat, öfvertagit försvaret. Sedan anklagelse-akten föredrastits, skrider presidenten till förhöret med den anklagade. Denne medger nu, att hans födelseort är Faenza. Tillfrågad om namnet på chefen för den romerska revolutionskåren, svarar han, att han blott kände sin öfverste. Namnen på de öfriga cheferna hade fallit honom ur minnet. Presidenten meddelar derpå två telegrafdepescher, rörande den anklagades föregåenden. Den förste depeschen lyder: ,Pianori Senezzi, kallad Brizzi (ahelliges, är 32 år gammal, har två barn, flydde ur fängelset i Servia, der han satt inspärrad för en politisk förbrytelse. Han slyktade derifrån till Genua, men återkom ofta till saderneslandet, för att begå nya brott. — Den andra depeschen, daterad Rom d. 5:te Maj, meddelar: Pianoni är för mord dömd til tolf års galerstraff. År 1849 anklagades han för tvenne brandanläggningar. — Pianori medger, att ban burit olika namn, och setat 6 månader i fängelse, utan att dock veta på hvad grund, emedan han aldrig blifvit ordentligt dömd. Härefter fortsätter presidenten förhöret. Den anklagade tillstär, att han 1852 begifvit sig till Piemont samt derifrån till Marseille, Lyon och Paris. Det falska pass han hade, påstår han sig ha erhållit af sin kusin, och sin vistelse i London förklarar han så, att han der trott sig kunna förtjena mera penningar. På presidentens fråga, hvad som återfört honom från London, svarar han, att hans mästare, hvars namn han glömt, hade afgått till Amerika, och att han, Pianori, i anseende till sin obekantskap med engelska språket ej kunde erhålla nytt arbete. Sin värdinnas påstående, att han, under grubblande på en plan, upphört arbeta, motsäger han och uppger, att endast rheumatism afnällit honom derisrån. Hvad öfriga detaljer angår, förnekar Pianori dem icke; men i afseende på de båda fruntimmer, som besökte honom, säger han dem hafva varit sina tvätterskor. Af den anklagades uppgifter upplyses, att han på förmiddagen den 28 April lemnade sin bostad, återvände kl. 3 e. m., sof en stund och efter kl. 4 begaf sig till Elyseiska fälten, sedan han i en vinhandel vid sin gata intagit ett glas bränvin. Hvad beträffar tilldragelserna på Elyseiska fälten, erkänner Pianori dem alla; dock påstår han sig icke veta, det han aflossat tvenne skott — han ihågkommer blott ett. Han erkänner de vapen, som framlades, såsom sina, men vill ej medgifva, att han begått brottet med öfverlagg ning. Tanken derpå hade plötsligt öfverväldigat honom, när han varseblef kejsaren. Han har ej — så förklarade han — några medbrottslingar, och endast hatet mot den man, som genom romerska expeditionen störtade hans sadernesland och familj, förledde honom till mordförsöket. Härefter började förhöret med vittnena, som tillsammans utgöra 13. Skomakaren Mallet I klagade, att han efter åtta dagars arbete varit nödsakad afskeda Pianori. Portvaktaren i huset vid Boulevard Pigalle, der Pianori bod