Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1855, sida 1

trädde i i det lilla rummet der den sårade v väntade på hennes ankomst. Hans ögon strålade då han varseblef henne. — Ni har varit sjuk, Rachel, enligt hvad er mor sagt mig, hviskade han med matt röst, då hon satte sig bredvid bonom. Er godhet kommer er att glömma er sjelf, och ni anstränger era krafter öfver höfvan. Svettdroppar framträdde vid dessa ord på hans bleka panna, dem hon med darrande hand borttorkade. — Ni vet ju, att ni skall vara tyst, sade hon skrattande, ty hans ord och hans blick hade gjort henne godt. — Ännu? Ännu tiga? svarade han hastigt, i det han försökte att med sina feberheta läppar nå den mjuka hand som vårdade honom. Ja jag skall tiga, men snart skall jag tala, tänka; snart skall jag få säga er hvad jag känt och tänkt då under de långa nätterna er dyra gestalt så englalikt kringsväfvade mig. Hon lade sitt finger på hans mun och bjöd ännu en gång tystnad; han teg och hans ögon blickade på henne med ett uttryck, som sade mer än alla ord. Dag efter dag förgick och Eichstädts återställande gjorde nu hastiga framsteg. Men ännu hastigare måhända gjorde den passion, som i hans hjerta uppväxte för hans sköna