Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1855, sida 1

vidare, tog hon August under armen och gick ut ur rummet med honom. Tribert spisade frukost ensam; men när han kom upp på sitt rum, sann han sin systerson der, som väntade på honom. Oaktadt den unge mannen tycktes förvirrad, var det likväl något bestämdt uti hans hållning. — Nå se, är det du? sade onkeln leende. Du är således icke längre ond på mig? — Jag får bedja er tala saktare! afbröt August honom med rörd stämma. Ty jag önskade ej gerna att min mor skulle höra oss! — Skola vi då tala om någon hemlighet? frågade sjömannen. — Nej, om en pligt, svarade August med allvar. Eder ställning till mig och min ålder gör det svårt för mig att uppfylla den; men min mors lugn går framför allt! — År det kanske någon, hon har orsak att beklaga sig öfver? frågade Tribert. — Hon har orsak till att beklaga sig... öfver er! svarade den unge mannen med darrande röst, öfver er, som efter hand skymfat allt, hvad hon älskade och som var henne dyrbart. — Jag? utropade kaptenen. Hur då? — Genom att i hennes hus uppföra er, som . om ni vore ombord på ett svjörofvareskeppi