Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1855, sida 1

——ä — ——— ——— iakttaga, sör att kunna uppnå en sjelfstandig ställning, nemligen sparsamhet och ordentlighet. Sardeles krasves denna omtanka af sådana arbetare, hvilka hafva en för ögonblicket större, men mera ojemn arbetsförtjenst. Hafva icke desse förstånd att under den goda tiden spara något för den onda, så kan det ej bli annat än elände af. Tyvärr finnes det talrika hopar af vår arbetsklass, isynnerhet af männerna, som icke fråga efter dessa första vilkor för bergning och trefnad, utan föredraga att låta förtjensten, som man säger, gå ur hand och i mun, använd hufvudsakligen till bränvin. Att dessa dels obetänksamma dels samvetslösa menniskor drabbas afelände, i det ögonblick deras arbetsförtjenst upphör, är en nödvändig följd af deras onda lefverne, hvilken egentligen är att beklaga för familjernas skull, emedan eländet för männerna sjelfve möjligen kunde blifva dem en varning till en annan gång. Med fullt och bittert erkännande af allt detta, kunna vi dock ej finna de skäl giltiga, som direktionen anför emot anordnandet af allmänna arbeten under sådana tider, då det är brist på andra arbetstillfällen. Det ligger nemligen i öppen dag, att det är klokare, både ekonomisk och moraliskt, att använda till nyttiga ändamål samma summor, som eljest bortskänkas såsom allmosor. Det ligger ock en påtaglig motsägelse deri, att å ena sidan år ifrån år uppskjuta verkställandet af en hop nyttiga arbeten, hvilkas kostnad hufvudsakligen ligger i arbetskostnaden, derför att det heter att man dertill j saknar medel, under det man å den andra läter talrika arbetskrafter förblifva oanvända, h. e. sysslolösa, och ger menniskorna, som ej kunna lefva utan arbetsförtjenst, allmosor. Att detta skulle kunna anses för ett olämpligt förmynderskap, äro vi ej i stånd att inse, lika litet som något sådant ligger i hvarje husbondes naturliga omtanka, att bereda sina arbetare så jemn och fortfarande arbetsförtjenst som möjligt. Slutsöljden af direktionens åsigt blefve, att man icke borde handla så, att husbonden borde tvertom icke bereda sina arbetare en jemn förtjenst, emedan man derigenom skall qvafva den känsla af omtanka för sin bergning, som han (arbetaren) bör aga-, och emedan han då ej skulle tänka på att spara för kommande arbetslösa dagar, och erhålla på sitt sätt råttighet att pocka sig till arbete. Att denna slutföljd dock är fullkomligt origtig, har säkert hvar och en insett, som haft att göra med arbetare. Den som det haft, har nemligen säkert funnit, att ingenting verkar mera : förderfligt för en arbetare än den ojemna arbetssörtjensten. Har han ej arbete utan mäste gå sysslolös, ligga srestelserna till lättja, dagdrifveri och slöseri nära; har han deremot ett jemnt och någorlunda lönande arbete, hvaraf sådana förseelser kunna göra honom förlustig, så har han mycket lättare att öfvervinna srestelserna. Vi känna mången god arbetare, som kommit på fall endast och allenast till följd af någon tids saknad af arbete. När det nu är en oundviklig följd af förhållandena i en handelsstad, att de enskilte icke kunna med bästa vilja sysselsätta lika mycket folk under alla årstider, så må med skäl frågas, om ej det allmänna kunde endast så vida träda emellan, att sådana arbeten, som på dessa tider kunde utföras, verkställdes heldre under de tider, då en hop arbetare äro sysslolö sa än då de äro strängt upptagna? Vore ej detta en klok hushållning i alla afseenden, då arbetet derigenom äfven blefve billigare? Hvad angår, att de sålunda anordnade arbetena ej komme att öfvertagas al stadens arbetare, utan af utbördingar, som hit skulle tillströmma, så — dan ooamla Ciämannan AAS Am han 5i