Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1855, sida 1

den gamle sjömannen, som om han blefve barn på nytt. En bokhylla inneslöt det ringa antal böcker, som han fordom samlat; kartor, upphängda på väggarne, visade honom de haf, som han plöjt; i taket hängde ett litet skepp — det var hans första ungdomsförsök och vittnade i icke ringa grad om hans kall för sjömanslifvet. Ofvanför sjelfva kanapn var slutligen uppsatt en samling sällsamma vapen, som han samlat på sina resor och tid efter annan hemsändt till madame Fourcard. Han betraktade uppmärksamt hvarje serskild del af denna reliksamling, som i så hög grad vittnade om hans systers tillgifvenhet och hennes önskan att inrätta allt på det angenämaste och prydligaste, då han hörde madam Fourcard tala i det angränsande rummet; hon blef afbruten af en annan person, i hvars yngre och högljuddare stämma Tribert med lätthet igenkände sin systersons röst. Denne svarade med häftighet, likt en menniska, som är van att möta idel saktmod och öfverseende hos sin omgifning. — Jag går icke dit! svarade han i denna vresiga och uppstudsiga ton, som tyvärr alltför ofta är egen för barn, hvilka blifvit bortskämda af sina alltför klemiga mödrar. — Du har icke öfvervägt saken riktigt, Ausust! svarade madame Fouresrd i en mild och