Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1855, sida 1

im — — — — — — —— bör man ihågkomma, dels att äfven utbördin garne äro menniskor, som heldre må sörtjena sit bröd med arbete an med tiggeri, dels att de vore ganska lätt att bestämma, om man så funne godt, det dugliga arbetare tillhörande kommunen skulle äga företräde framför de öf rige. Att stadens styrelse härigenom skulle råka i bryderie, är alltför möjligt, men vi er känna, att vi tagit detta bryderi mindre i be traktande, då det gällt så många menniskors hela välfärd. Dessutom bör bryderiet icke kun. na blifva stort, såvida man väl måste förut sätta, att stadens styrelse icke laborerar under alltför stora svårigheter att kunna uttänka en enkel och nyttig plan samt vaka öfver dess utförande. Och om äfven den närvarande styrelsen skulle råka i bryderi för en sådan sak, som ginge litet ifrån slentrianen, hvilket vi dock ej tro vara fallet, så är det ej sagdt att en kommande skall göra det. Det blir således alltid origtigt att uttala åsigten såsom allmängiltig. Vi måste således vidblifva vår en och annan gång tillförene uttalade mening, att det varit ett stort förbiseende och brist på just den omtanka, hvilken man fordrar att arbetarne skola iakttaga, då stadens styrelse icke användt de under våra långa vintrar, särdeles den nu förlidna, sysslolösa arbetskrafterna till utförande af arbeten, hvarsf staden befinner sig i så stort behof, såsom förarbeten till hamnanläggningen, i stenhuggning, m. m. I direktionens yttrande, att arbetarne skulle uppmuntras att göra insättningar i sparbanken, instämmer säkert hvar och en af allt hjerta. Med nöje läser man äfven direktionens förordande af de utvägar till lindrande af de fattiga klassernas betryck, som ligger i följande framställning: Ett mäktigt medel att mildra det betryck, den mindre bemedlade klassen ofta, särdeles under vintern, är utsatt för genom saknad af penningar till sitt uppehälle, vore att genom inrättande bär i staden af en Pantlåneinrättning frigöra arbetaren från den dryga skatt han nu måste erlägga till de personer, hvilka emot pant utlåna penningar. Den skatt som på detta sätt betalas af den fattige är sannerligen ganska stor. Om man antager att vanliga räntan hos desse pantlånare är 4 sk. i månaden för hvarje rdr, så utgör detta 100 procent för året, och vidare att öfverhufvud 20,000 rdr bko äro utestående på lån, så betala de fattige en lika summa om året för den hjelp de genom lån erhålla. En pantlåneinrättning här i staden är af behofvet högt påkallad och skulle för arbetsklassen medföra stora fördelar. Det är väl svårt att bestämma buru stor fond en dylik inrättning borde kunna disponera, för att anses motsvara behofvet, dock torde man som ett minimum böra antaga 50,000 rdr bko. Denna summa vore troligen icke svår att åstadkomma, antingen genom aktieteckning eller genom bildande af ett bolag för låneinrättningens bedrifvande. Räntan, som af låntagare skulle erläggas, borde icke vara högre än ait den förslog att betäcka de med en sådan inrättDing förknippade betydliga kostnader samt 5 proc. å oktierne. Hartill torde 10 eller 12 procent ränta förslå. Direktionen anser det onödigt att bär iogå uti några närmare bestämmelser huru låneinrättningen borde organiseras, det är nog om mean kunde lyckas att hos allmänbeten väcka tanken på dess behöflighet och ändamålsenlighet, ty i det fallet är direktionen öfvertygad att uppmaningen icke skall vara gjord förgäfves. I förboppning att kunna höja arbetarens ställning och hos honom inplanta kärlek till ordentlighet, sparsamhet och goda seder, stiftades för halftannat år sedan här i steden en Arbetsbyrå. Dennas inverkan på arbetarne har, så vidt dess verksamhet varit spridd, redan burit goda frugter. De arbetare, som der äro anställde, hafva, med få undantag, gjort sig kände för ordentlighet, nykterhet och pålitlighet, och byran har af de arbetsgifvare, som vändt sig till byrån för erhållande af arbetare, fått det vitsord, att arbetet blir bättre verkstäldt och arbetarne äro hösligare och bättre än förr. Som redan är nämndt, har äfven byråns arbetare börjat visa benägenhet till sparsamhet, och det vore önskvärdt att byrån, med hänsigt till hvad den redan åstadkommit, kunde än vidare utsträcka sin verksamhet. Först då skulle man ha skäl att af den vänta något mera inflytande på arbetsklassen i allmänhet. Arbetsbyrån bar dock ifrån arbetsgifvarnes sida icke erhållit så allmänt understöd och uppmuntran man bort förAA FFFFFC—————