Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1855, sida 1

slog blygt sin blick. Ljusen brunno svagare, morgonsolen spelade på rutorna, och dansen upphörde. Han följde efter henne; djerst skyndade han fram och hjelpte henne stiga ur portchaisen, och hon smålog, tryckte hans hand samt hviskade: venez monsieur! Så följde scen på scen och skönhet på skönhet, och det förekom Hubert som om en lång sträcka af år förflutit. Då skallade åter gubbens horn, och Hubert befann sig gammal och gråhårig ensam uti borgen i ett stort rum. Det var ett mörkt höstvader, och stormen framdref molnen öfver himlen. En isande köld genomfor Huberts bröst, hans knän darrade under honom, och han tyckte sig sammansjunka till intet, som om både kroppen och själen skulle dö. Han hoppressade sina lemhr, liksom för att sasthålla dem, men förgäfves — det var örbi. Då framträdde åter gubben, som under de olika scenerna trådt i bakgrunden, ehuru ej ur Huberts medvetande. Hans blick var sträng och han höll händerna fast slutna kring sitt horn. Acke sannt, det var ett lustigt lifF, sade han hånande, det var paradiset här på jorden. Din njutning var för stor att kunna rymmas i din graf, derför måste du låta den stanna här. Hubert skakade på hufvudet. Hvad, du tycker ej om denna salighet 2 — Ack, ropade Hubert full af förtviflan, återgif mig min själ, mitt lif, min ungdom, eljest är jag förlorad för evigt. — Huru? Att vara fri och att njuta har du ju alltid ansett för lifvets ideal, och nu? — Jag har förfärligt bedragit mig sjelf; min frihet har gjort mig till slaf under mina laster och gör mig till slaf i min graf, hvarur min själ aldrig mer skall höja sig; och mina njutningar i detta lifvet ha beröfvat mig rättigheten att njuta i det tillkommande. O, hvarför har jag ej förr förstått att söka min frälsning i kärleken! Nu känner jag, att själen först är fri då den älskar; ensam är den bunden här vid jorden, kan den icke lösa himlens gåtor och det rädda tvislet. Endast genom kärleken förmår den blifva fri som den evige anden, fri till rum och fri från tvifvel, fri från tvång och fri i evighet. — Ja, fri i evighet, sade den gamle, suckade matt och såg helt bedröfvad ut. Plötsligt tycktes det Hubert som om hornet af sig sjelf började ljuda; men det var icke mer dessa vemodiga toner från fordom, det var domsbasunens ljud. I andlös ångest kastade han sig förkrossad till jorden, men den öppnade sig under honom; och han sjönk djupare och djupare, men starkare och starkare ljödo de varnande tonerna. (Forts.)