Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1855, sida 1

Man måste erkänna, att om neutraliteten kommer att brytas, om ett asgörande steg å Österrikes sida, sedan underhandlingarne i Wien gått i vatten, förmår svenska regeringen, att ansluta sig till alliansen mot Ryssland, så har Sverges regering hafdat diplomatiens ära, att kunna lösa kinkiga motsägelser och att icke besväras al förut afgifna förklaringar och försäkringar. Det är alltför möjligt, ja troligt, att det varit politiskt och framför allt diplomatiskt klokt, att Ryssland sålunda måhända blifvit lemnadt i ovisshet om Sveriges regerings blifvande beslut, men för landet sjelf och för sakens slutliga utgång tro vi att denna ovisshet varit mer än betänklig. Skall Sverige kunna föra ett krig, såsom det anstår oss och såsom vi med vår nations krigiska lynne kunna föra det, så måste folket omfatta kriget med både allvar och enthusiasm. Lifvadt af en sådan anda, kan Svenska folket uträtta stora saker. Men för att väckas härtill, måste någon känslig sträng anslås i vårt bröst — och den känsligaste vi i detta fall äga är förhoppningen att återförvärfva åt saderneslandet dess sjunkna anseende och betydelse, dess oupphörligt hotade sjelfständighet. Enhvar inser, att på långliga tider det alldrig funnits en tidepunkt, och att en sådan ej skall snart återvända, då detta stora mål kunde uppnås så lätt och säkert som i närvarande stund. Känslan häraf ligger dunkel men djup inom hela svenska nationen, och det behöfdes blott ett ord, för att bringa den i låga. Men det ordet får ej vara ett diplomatiskt, utan maste vara ett öppet och ärligt ord. Skall detta ord uttalas? — För vår del tvifla vi derpå. Afven om vi slutligen bringas derhän, af omständigheternas makt, att vi måste deltaga i kriget, så ingår det ej i den närvarande regeringens syften, att göra kriget till en nationell kamp, utan till en regeringshandling. Den allenabeslutande viljan vill ej veta af någon obehörig inblandning i en sak, hvarom konungen äger juridisk rätt att allena besluta. Det är denna vilja, som måste vara folkets lag. Då han kallar till vapen skall folket följa af undersåtlig pligt; då han vill förblifva neutral, skall nationen derför tacka, öfverlemnande allt åt hans vishet och nåd. Så giltiga sådana föreställningssätt må vara ifrån allenastyrandets synpunkt, så betänkliga synas de ifrån nationell. Och i farans stund kunna de icke ens af den skarpaste absolutism vidhållas. Vi hafva sett huru de ultra absolutitiska väldenas, Turkiets och Rysslands, regenter varit tvungna att genom lågande pro