klamationer framkalla solkandans deltagande för kriget; skulle icke äfven Sveriges konung nödgas göra detsamma, derest sara inträdde? Visserligen; men innan detta sker anser man sig kunna handla på egen hand. Kommer landet i nöd, då vadjas till folkets patriotism och förmåga af uppoffringar, för att söka rädda hvad räddas kan, men dessförinnan må man låta frågan om krig eller fred vara kabinettets och diplomatiens ensak. Under sådana förhållanden, under det sådana föreställningssätt äro rådande hos de styrande, under det tillika svåra brister förefinnas i vårt försvarsväsen och ingen man finnes, som i händelse af krig kan väcka svenska folkets håg för djerf och manlig handling, utan fastmer alla tecken visa, att kriget komme att föras på samma osäkra, haltande sätt, med marcher och återmarcher, med ett steg fram och ett annat tillbaka, som utgör karakteren af det rådande regeringssystemet — under sådana förhållanden må man kanske vara glad, att Sverges deltagande i kriget ej påkallas. Men smärtsamt är dock, att förhållandena skolafvara sådana, och att Sverge sålunda skall försumma att begagna det sällsynta tillfället af en mängd besynnerliga omständigheters sammanträffande, då det svenska svärdet kunde väga mycket i vågskålen, och då vi åt efterkommande kunde förvärfva den politiska ställning, som Norden har rätt att intaga i det Europeiska statsförbundet. Vi kunna ej tänka härpå utan vemod, ty vi känna lefvande — och den känslan utgår ej ifrån national-fåfånga — att Norden kunde äga ett stort inflytande på Europas och verldens civilisation; men för detta ändamål borde vi intaga en ställning äfven af yttre makt, och denna kunde nu vinnas, genom anslutning till vestmakterne, under det neutraliteten skall hålla oss sammankrympta i ej blott samma svaghetstillstånd som tillförene, utan i ett ännu svårare, sedan vi förgafves förslösat millioner, sedan vår moraliska kraft ytterligare förlamats och sedan vi dertill förlorat den aktning inför Europa och historien, som kan följa ett folk äfven i den djupaste olycka, men som måste gå förlorad, då en nation visar sig ej våga taga ett steg ens för sitt eget väl. Vi finna denna ställning, såsom sagdt är, ganska sorglig, men vilja ej sprida samma missmod till andra, som måhända se sakerna från en ljusare synpunkt. Om vi derföre afhållit oss och härefter komma att så vidt möjligt afhålla oss ifrån att deltaga i den offentliga diskussionen om denna stundens stora fråga, så ir det ej af brist på intresse derför, utan tvertom, derföre att vi känna detsamma alltför djupt, ör att kunna tala om saken med all den kallblodighet, hvarmed man fordrar — och detta kanske med rätta — att det offentliga yttranlet bör vara afgifvet.