Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1855, sida 2

sängarskaran, betraktade vattnen, skogarne, bergen, och hans sallhet tycktes honom vara rikedom; och lugnad af naturens öfverflöd, kunde han ej tro sig fattig, omgifven af så många skatter! ... Jenny var långt ifrån att dela det lugn, som hon förstod ingifva sin far. Sedan hennes möte med plantage-egaren från Hvita Kronan, hade hennes oro tilltagit med hvarje dag. Hon hade beräknat den tid, som borde åtgå innan hon kunde erhålla sin onkel Williams svar från New-Hampshire; men, som det merendels alltid händer när man tar otåligheten och längtan till räknemästare, hon hade ej upptagit i sina beräkningar hvarken de oundvikliga hindren, ej heller de oförutsedda dröjsmålen, ej heller långsamheten innan ett beslut fattas: väntan och logiken lefva sällan i godt förstånd med hvarandra; miss Makenzie förundrade sig derföre snart, att hun ej erhöll något svar, och farhågor af alla slag bestormade henne. En afton när m:r Makenzie kände sig mera lidande än vanligt, tog han sin dotters arm för att begifva sig till bomullsträdsplanteringen. Men krafterna sveko honom på vägen, och han stannade under ett hvalf af vinrankor, der han utmattad nedsatte sig. Emellertid tycktes den svala vinden, som sakta susade i löfven, vederqvicka honom; hans hufvud nedsjönk mot hans