— —ö— — Utrikes Nyheter. KRIGSTHEATERN. Äfven Hamb. Corresp. har en korrespondent i Balaklava, som i en serdeles liflig och pikant stil meddelar underrättelser från krigsskådeplatsen. Vi återgilva här en af hans sednaste skrifvelser, daterad den 1 Mars: Så framt ej alla tecken bedraga, har med den i dag ingångna månaden äfven sista akten af Sorgspelet vid Sebastopol börjats, och det rykte, hvilket betecknar den 20 dennes såsom dagen för den slutkatastrofen föregående jättekampen, torde, med afseende på hela situationen, väl vara något mer än ett blott rykte. Sedan Fransmännen ensamme bemäktigat sig belägringen, uppväxa aufallsverken mot fästningen så hastigt som svampar ur jorden; ingen dag, ingen natt förgår utan större eller mindre sammandrabbningar. Så länge engelska armn omslöt östra delen af Sebastopol, var den, i anseende till sin ringa styrka, nödsokad att förhålla sig defensivt och glad om Ryssarne läto den vara i fred. Hvilken skilnad mellan då och nu! Man kan knappt mer känna igen sig i lägret, sådana förändringar hafva föregått på denna anfallsfront. Der, hvarest fordom mellan vallen och fästningen fanns en vidöppen plats, äro nu så många redutter, batterier Åc. anlagda, att man knappt förstår hur det är möjligt att så mycke! kunnat utiättas på så få dagar. Och sedan, stridens liflighet utom linien! Da man fordom spatserade genom löpgrafvarne, hörde man föga mer än måbända hvar femte minut dånet af ett kanonskott från denna eller den siendtliga sidan. Gevarsskott hörde till sällsyntheterna. Nu smattrar hanagevärselden nästan hela dagen igenom, och de grofva metallpjeserna på batterierna — änduigen åter upptöade — ackompaguera den med långt bort ljudande, kort på hvarandra följande bastoner, under det samma musik klingar från fiendens vallar och bröstvärn. De båda motståndarne bli hvarandra aldrig svaret skyldige, och hvar och en af dem bemödar sig ifrigt att få behålla sista ordet. Framträder man, — icke bekymrande sig om kulorna, hvilka liksom getingar komma surrande från motsatta sidan — på ett af våra yttersta bröstvärn, så utbreder sig för ögat skådespelet af det oafbrutet fortsatta lilla kriget, som i omvexlingarnes mångfald är vida rikare och derför äfven mycket intressantare än en stor slagtning, hvarvid man, såsom bekant, ser föga mer än till hälften i moln insvepta menniskomassor defilera fram och tillbaka. Huru annorlunda här! Der skårmytslar en enda afdelning mot en lika stark fiendtlig. Der är ett springande, avancerande, retirerande, svängande och vändande, liksom vore slagfältet en dansplan, en arena, och de stridande en skara muntra pojkar, hvilka kommit tillsamman för att hålla gymnastiska öfoin gar; slutligen stupar en, derpå en annan. Kamraterna söka bortsläpa de sallne, på hvilka man, i anseende till afståndet, alldeles ej kan märka att det mördande blyet gjort slut på deras lif. De falla så naturligt som en person, hvilken tagit fart till ett språng och dervid halkar omkull. Kampen uppskjutes härför icke en minut. Åndtligen tar det ett slut, ty de styfva grårockarne flankeras af de hit och dit hoppande rödbyxorna, och innan det lyckats dem att ändra manöver, intränger motståndarnes plötsligt åter slutna kedja med bajonetten på Ryssarne. Dessa söka hålla stånd, men Fransmännen genomtränga deras luckor, spränga de åtskiljda annu längre från hvarandra, och ansätta dem, kringsvärmande dem med det blanka spetsiga vapnet, så häftigt, att de slutligen hals öfver hufvud springa sin väg. Ovilkorligen kom jag dervid att tänka på fabeln om björnen och bien. Knappt hafva segervinnarne slagit fienden på flykten, innan redan nya motständare tränga inpå dem, ty bakom en halft sönderskjuten mur framspränger plötsligt en kosack-pulk, som sätter slyktingarne i sakerhet för vidare förföljelser, och med salld pik jaga rakt emot Fransmännen. Dessa skingra sig som agnar och fatta po sto bakom små klippblock och ensamt stående träd, hälsande den framåt stormande fienden med en plutoneld. En kosack faller från sin hast, en annan störtar jemte hasten. Men i samma ögonblick gör också hela ryttarskaran en ny manöver, och medan deras sista afdelning drager sig tillbaka utom skottlinien, upplösa sig de främre afdelningarne och det åtskiljda manskapet stormar fram till envigeskamp. Ryttaren på den yttersta högra flanken, buren af en till utseendet smutsig, men vindsnabb ponny, lemnar sina kamrater längt efter sig. Snart har han uppnått tiraljörlinien. Tvenne uppstigande rökmoln visa att man skjutit efter bonom; blixtsnabbt kastar han sin häst åt sidan och voltigerar kring stenen på sin högra sida. Den bakom denna knäböjande skarpskytten ämnar just resa sig. Det är för sent; öknens son är redan bredvid honom. Eu ögonblick stannar hästen i sitt lopp, derpå spranger den åter vidare, och vi se icke mer den nyss knäböjande soldaten, ty en lansstöt bar kastat honom till marken. Fransmännen, kringgångne i sin position, börja retirera, och söka — emedan terrängen bort åt lägret är ogynsam för skårmytsling — att sluta sig tillsammans; detta lyckas dem så tillvida, att de kunna bilda tvenne hopar — en på 5, en på 3 man, — men hvilka äro mer än 100 steg aflägsnade från hvarandra och derför måste släss hvar för sig. Oaktadt den öfverlägsna ryttare