Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1855, sida 2

har ryttmästaren Backman nu sörnekat sig hafva utspridt ifrågavarande rygte, samt har begårt målets hanvisande till vederbörlig domStol, hvadan saken nu lärer komma att blifva ett föremål för Stockholms rådhusrätts behandling. Oaktadt sålunda pastor Bernhard och hans kolleger synas hafva varit oskyldiga uti isrågavarande fall, äger det likväl all sannolikhet, att det katholska omvändelsenitet i Stockholm under en följd af år ej varit bedrifvet utan all framgång, ehuru den svenska jordmånen helt säkert är ganska otacksam för denna verksamhet, enär de mest kända proselyterna bestått af sådane personer, som den berygtade språkläraren J. P. Muller, m:lle Amalia Lundeberg (som dock snart återgick) o. d. Emellertid vore det utan tvifvel lattare att bekampa dessa den romerska katholicismens försök, derest de framtradde i öppen dager, hvilket dock ej kan ske i ett land, der religionsfrihet saknas. Likasom det är mycket svårare att bemöta det i tysthet smygande förtalet än öppet klander, vore det ock af den smädligaste art, så är det mycket svårare att bekämpa religiösa villomeningar, som hemlighetsfullt spridas man och man emellan. Historien visar, att detta kan ske, oaktadt de svåraste försöljelser, till den grad, att ett samhalle besinnes på en gång helt och hållet undermineradt af de förföljda lärorna, hvilkas framgång kanske varit tvifvelaktigare, om förföljelserna icke ägt rum. Detta är en sak, som i allmänhet alltför mycket förbises af frihetens motståndare, hvilka gemenligen vanställa sina vederparters yrkande på frihet derhän, att de påstå desses mening vara, att alla villosatser skulle få ostört predikas och spridas, utan att några invänningar emot dem gjordes. Så hafva vi hört mer än en gång frågas: ,huru kan Ni, som yrkar religionsfrihet, tala emot katholicismen? — Detta vittnar om en mycket origtig uppfattnine af religionsfrihetens rätta mening. Man yrkar denna frihet, just för att kunna och få bekämpa villosatser med alla ordets och andens vapen, under det man nu endast söker tysta deras offentliga yttringar genom de verldsliga straffens vapen, hvilka äro lika svaga att qväfva villfarelser på längden, som de äro förhatliga. Denna omständighet torde böra observeras af religionsfrihetens motståndare, på det att de icke, såsom man nu ofta hör äfven af upplyste män, måtte argumentera mot meningar, som aldrig blifvit yttrade, hvilket visserligen, då man har en sjuk att försvara, är det lättaste argumentationssättet, men dock hvarken det mest bindande, ej heller det ärligaste.