Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1855, sida 2

Den 28 Mars. I Stockholmstidningarne hafva tid ester annan meddelats långa protokoller i det mål, som pastorn vid katholska församlingen i Stockholm, hr Bernhard, anhängiggjort emot s. d. ryttmästaren Backman, derföre att denne utspridt rygten derom, att hans (Backmans) dotters död blifvit föranledd eller åtminstone påskyndad genom pastorns omvändelseförsök. Det var naturligt att detta mål skulle ådraga sig en icke vanlig uppmärksamhet, då det katholska proselytmakeriet ej gerna kan ses med blida ögon i ett protestantiskt land, som en gång lyckligen befriat sig ifrån den mot civilisationen och friheten fiendtliga katholska kyrkan. Redan länge har den mening varit temligen allmänt rådande i hufvudstaden, att ett med lika mycken slughet som djerfhet bedrifvet katholskt proselytmakeri der ägde rum och att denna verksamhet hade sitt centrum inom det katholska pastorsämbetet, med dess agenter, och med förgreningar ända upp i de högsta regioner. Den som skrifver dessa rader hade för en 4 å 5 år tillbaka en temligen skarp dust med pastor Bernhard rörande denna fråga, och nödgade hr pastorn att erkänna hvad han förut bestridt, nemligen att hafva låtit på svenska utgifva en ganska försåtlig stridsskrift emot lutheranismen, och som var särdeles ägnad att hos ensaldigt folk väcka tvifvel rörande deras tro. Någon tid efteråt uppstod en rättegång inför hofrätten rörande det omvändelsenit, hvartill pastor Bernhard skulle hafva gjort sig saker, men någon bevisning kunde ej åstadkommas och målet har, såsom vi tro, förfallit. Då begynte den Backmanska historien, hvilken dock, enligt hvad man lätt kunde inse, icke skulle kunna blifva för pastor Bernhard komprometterade, då han sjelf framkallat undersökningen, något som han visserligen varit alltför klok att göra, derest han derigenom kunnat blifva blottstalld. Också hafva undersökningarne, så vidt man af dem kan dömma, lagt i dagen, att af trenne samtal hr Bernhard haft med m:lle Backman, de båda första handlat om likgiltiga ämnen och det sista endast innehållit en uppmaning till den döende att förtro sig åt Guds nåd, hvilket allt ej kan anses hafva utgjort det ringaste försök till proselytmakeri, än mindre varit något försök att störa den döendes frid. Af vittnesmålen synes, att framlidna m:lle Backman vid flera tillsallen funnit den katholska gudstjensten imponerande på sina känslor och att dylika intryck underhållits genom omgänget med tvenne frun: timmer, af katholska bekännelsen, utaf hvilka isynnerhet det ena, fru Lerebour, synes hafva påräknat att i m:lle Backman finna ett nytt offer för sina intriger. Det är sannolikt, att det varit nämnda fruntimmer, som tillkallat pastor Bernhard till m:lle Backmans dödsbädd, hvarföre ock hon blef mycket bestört, då hon erfor, att m:lle B. straxt före hr B:s ankomst emottagit nattvarden af pastorsadjunkten Hallander. Emellertid kan det ej rimligen raknas pastor Bernhard till last, att han, på kallelse, infunnit sig hos en döende, och de ord han till henne yttrade — bevisligen det enda yttrande han sallde röja all den grannlagenhet, som ett sådant tillfälle kräfde. Också