Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1855, sida 2

————— A—— — — — — om lärosatser, strider emellan den verldsliga och andliga makten och mellan den sednares innehafvare inbördes, kätteriförfoljelser, utrotningskrig mot olika bekannare. m. e. o. allt utom den kärlek, som Mastaren bjudit, utom den vördnad och lydnad för Guds lag, som är frihetens rätta väsen. Och — Soreligast af allt — dessa osrihetens olycksbringande förhållanden finnas ännu inom värt eget land. Älven hos oss, hos ett folk, som kallar sig fritt, i en tid, som berömmer sig af sin upplysning, få icke menniskorna bekänna Gud efter sin öfvertygelse, derest denna ölvertygelse leder dem att antaga en annan uppfattning af Guds väsen och lag än den, som en samling prester och lekmän för ett och annat århundrade sedan behagade förklara såsom varande den enda sanna och rätta. När vi nu yrka upphäfvandet af de lagar, som innehålla sådana emot Guds egen vilja och lag stridande föreskrifter, då yrka vi ej, såsom våra motståndare vilja påstå, en upplösning af lag och ordning, ett sedeslöst sjelfsvåld, utan vi yrka den rätt och frihet, som vi ovagerligen måste äga: att lyda lagen, den lag nemligen, som är den högsta, som är Guds, och som tillika är den högsta frihet. Den politiska friheten är Jika mycket som den förra forbunden med lagen. Utan lag uppstår nemligen godtycke, sjelfsvåld, autokrati, d. ä. antingen en eller flera menniskors makt, att på ett godtyckligt sätt herrska och råda öfver andra sina likar. Denna ofrihet är lika osann, lika orättfärdig som den religiösa ofriheten, men då Bildningscirkelns stadgar ännu icke medgifva, att något föredrag i politiskt syfte får hållas inom Cirkeln, så kan jag ej nu närmare utveckla denna vigtiga del af mitt ämne. Den borgerliga frihetens hufvudmoment är rättigheten att under skyddet af rättensliga borgerliga lagar få använda sina krafter till hvarje nyttig verksamhet och oförkränkt emottaga arbetets lön. Så naturlig denna frihet synes, så orimligt det synes, att denna rättighet någonsin kunnat vara menniskor förmenad, så är det dock fallet, att den det varit och att den är det ännu i dag, ännu i vårt eget laud. Det fanns tider, då nära nog hvarje verksamhet var så bunden, att den endast fick utöfvas afett visst antal särskilt berättigade personer. Detta gällde ej blott den mera andliga verksamhets-sferen, såsom Prestoch lärareoch den egentliga s. k. ämbetsmannaverksamheten, det gällde äfven kroppskrafternas användning till allt arbete utom trälens. Så voro, såsom bekant, handtverkerierna så bestämda, att endast ett visst antal sjellständige handtvorkare fick existera på hvarje ort, och olycklig den, som vågade oberattigad utföra ett arbete inom ett yrke. Han uppletades med större ifver än den svåraste missdådare och bestraffades värre än denne. Vår tid häpnar öfver dessa gamla ,Ordningar,, i de delar der de ännu ej finnas qvar, men man ser ej alt många ännu qvarstå och äro lika orimliga. Kunde man tälja alla de offer, som stupat för dessa falska, ja, rent ut sagdt, gudlösa föreskrifter, alla de blodskulder, som de dragit öfver samhällenas hufvuden, så skulle den förvåning, hvarmed man nu betraktar dem, bytas i fasa och jemmer. Så hafva oskyldiga menniskor blifvit gjorde till brottslingar, fastän brottet var icke deras utan den orättfärdiga lagens. Och deras antal har varit så stort, att jag ej tror mig yttra någon öfverdrift, då jag antager, att hällten, ja två tredjedelar af de brott, som blefvo bestraffade under dessa tider, voro sådana, som endast hade sin grund i falska lagar. När vi nu yrka dessa lagars upphäfvande äfven i de delar af dem som qvarstå; när vi yrka att den borgerliga lagen skall öfverensSstämma med och ej strida mot Guds egen lag, så yrka vi ej upplösning af samhällets lag och ordning, såsom den ovise förmenar, icke laglöshet och sjelssvåld, utan vi yrka fastmer laglöshetens och sjelfsvåldets upphäfvande, återställandet af den högsta lag, som på samma gång utgör den högsta frihet. Och, mina vänner, hvad lagen brutit skall friheten sörsona. Det är för den tänkande menniskan en den mest glädjande omständighet, att sinna huru den satsens sanning blir allt starkare, ju mognare och noggrannare man pröfvar denSamma i dess tillämpning på alla lifvets forhållanden. Jag har försökt företaga denna pröfning i en ganska stor mängd särskilta fall, och öfverallt har det visat sig, att grundsatsen är sann, att friheten är den enda fasta grundval. hvarpå äfven den minsta del af samhaflsbyggnaden kan uppföras. Jag har försökt nröfva den i af.2a2. unge 3