tal och skrift, i afsende å näringsoch tulllagstiftning, ja i afseende å sådana speciella delar som banklagstiftning m. m., och efter hvarje prösning har det blifvit mig alltmera klart, att hvarje inskränkning i friheten har varit ett afsteg, ledande till mer eller mindre svåra följder, under det friheten har visat på en gång den enklaste och säkraste vägen till äfven de svåraste frågors lösning. Vid utförandet af en pröfning sådan som den ifrågavarande är det vigtigt att undersöka allt hvad en redan vunnen erfarenhet gifver vid handen. Så har man i afseende å den oinskränkta näringsfribeten att rådfråga företrädesvis Nord-Amerikas förenta stater, i afseende å handelsfriheten England, m. m. Men det är i ett enda fall, som vårt eget land gifver en erfarenhet, som jag anser så högst märklig, att jag ej kan undzå att omnämna densamma. Det är Undervisnings-friheten. Ar det ej rätt anmärkningsvärdt, att i ett land, der man varit ganska angelägen att lägga alla möjliga band på den borgerliga friheten, så har man glömt — ty jag kan endast ställa detta på glömskans räkning — att lägga band på undervisningen, så till vida nemligen, att man glömt föreskrifva hvilken eller hvilka, som skulle äga uteslutande rätt att idka undervisning. Till följd af denna lyckliga glömska står det en och hvar i vårt land fritt, utan behof af examensbetyg, ordination eller tillståndsbref, ja icke ens anmälan, att anlägga en skola och meddela undervisning åt en och hvar som der vill emottaga densamma. Hade vi icke ägt denna frihet, hade man ej glömt bort att genom någon eller några kongliga förordningar stadga, att blott ett visst antal skolor borde finnas och i dem endast vissa qvalisicerade lärare fungera, och hade då vi, som nu yr— ka på frihet i andra rigtningar, äfven yrkat densamma för undervisningsväsendet, så hade man utan tvifvel förklarat detta yrkande särdeles orimligt, under framhållande af de fördersliga följder, som måste uppkomma, då hvem som helst, utan afseende å seder eller kunskaper, skulle kunna taga hand om en ungdom, hvilken på detta sätt skulle bli utsatt för vådor af alla slag. Har nu erfarenheten visat, att friheten i detta fall beredt några vådor? Ingalunda. Tvertom hafva vi denna srihet att tacka för mycket, ty det är de så uppstående nya läroverken, som försonat de gamlas brister och slutligen framkallat nyttiga och goda reformer inom dessa, alldeles såsom de nya, fria kyrkorna i Storbrittanien återverkat välgörande på den gamla kyrkan. Jag bar anfört detta exempel, såsom i min tanke särdeles upplysande. bet har varit valdt älven derföre, att det åter sammanbinder oss med vår utgångspunkt, nemligen slägtskapen mellan den sanna friheten och sanna Bildningen. Jag slutar, under uttryckande af den innerliga önskan, att vi alla i allmänhet och en hvar i synnerhet må kunna först och främst bringa till lefvande verklighet inom oss den inre andliga friheten, och sedermera utom oss hvar och en i stad verka derhän, att samhällets byggnad måtte komma att stödja sig på samma fasta grundval, d. ä. på den rätta frihetens, som tillika är den enda rätta ordningens och lagens.