Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1855, sida 2

Om Frihet). Till ett rätt begrepp om ordet Bildning höror äfven ett rätt begrepp om ordet Frihet. Med det förra förstår jag den högsta möjliga utveckling af menniskans andliga förmögenheter, så väl hvad förståndet som karakteren. hågen, hjertat, angår, eller med andra ord: föreningen af kunskap och dygd. Der ettdera al dessa elementer saknas, der är bildningen endast half. Tillämpad på lifvets praktiska förhållanden blir bildningen en förmåga att inse det rätta och handla derefter. Men denna förn åsa utgör på samma gång menniskans andliga Frihet. Frihet är nemligen ingalunda hvad mången an ser henne vara, rätt att göra allt hvad man behagar, ty detta är ingenting annat än sjelfsvåld, hvilket sammanfaller ej med friheten utan med ofriheten. Att göra allt hvad man behagar, innebär neml. ingenting annat än att sölja sina sjelfviska, sinnliga begär och lustar. Menniskan är då icke blott ej fri, utan, såsom skriften rigtigt säger, slaf under sina egna böjelser. Men beherrskar hon dessa böjelser, så att hon blir mäktig att följa den väg, som cen sanna kunskapen upplyst henne såsom varande den rätta, då är hon rättsligen fri. När nu den sanna kunskapen icke kan för menniskan utstaka någon annan väg såsom den rätta, än den som öfverensstämmer med Guds vilja eller, hvilket är detsamma, Guds eviga lag, så följer deraf, att friheten blir att lyda denna lag, att göra Guds vijja till sin egen. Så sammanfalla frihet och lag, och den motsägelse, som mången anser ligga mellan dessa båda begrepp, löses i en lyckliggörande enhet. Den stora och vigtiga uppgiften för menniskan blir då, att rätt söka fatta Guds vilja och lag, för att kunna göra den till sin egen. Denna uppgift är målet för vårt lifs sträfvande. Vi kunna ej här nå den fullkomligt, men vi kunna dock delvis ana det rätta och hvad vi erkänt såsom sådant måste blifva regeln för vår handling, derest friheten bor inom oss. Detta är friheten i dess inre och högsta mening. Men den har ock en yttre sida och det var denna jag i dag egentligen velat behandla. Det är friheten i religiöst, politiskt och borgerligt afseende. Med frihet i det förra sallet menas rättigheten för hvarje medlem af ett samhälle, att hysa och uttala de begrepp om Gud och pligterna mot medmenniskor, som han antagit såsom sanna, eller m. a. o., att bekänna och utöfva den religion, som hvar och en med sitt förnuft och i sitt hjerta för sig antagit såsom sann. Af den föregående korta förklaringen af den inre frihetens rätta väsen foljer, att denna sistnämnda rättighet ingenting annat är än menniskans djupaste pligt. Hon måste bekänna den tro hon antagit såsom sann, eller ock blir hon en lögnare. Om nu ett samhälle har för sig antagit en lag, som nekar någon samhällsmedlem, att uppfylla denna sin pligt, så har samhället stiftat en lag, som befaller lögn och hyckleri, och då en sådan lag strider emot Guds lag, som är rättfärdighet och sanning, så kan och bör den menskliga lagen icke följas. Så uppkomma de svåra strider, på hvilka mensklighetens historia är så rik, striderna emellan samhällets falska lagar och den lefvande öfvertygelsen hos en hop menniskor derom, att dessa ej kunna, ej få efterlefvas af den som vill lefva i Guds lag. Dessa strider kräfva gemenligen i sin början svåra offer; de som gilva dessa offer gifva dem dock vanligen med glädje, för att derigenom kunna vittna om sin öfvertygelses sanning. Hafva dessa vittnesbörd slutligen gjort sin kraft gällande, så att den förut förföljda och förkättrade öfvertygelsen blifvit antingen af det öfvervägande antalet eller den mägtigare delen af samhallets medlemmar antagen och godkänd, så har det vanligen inträffat, att den nu till makt och välde komna meningens vänner lagt samma osrihet på alla andra meningars bekännare, som den, sör hvilken de sjelfva nyss lidit och blödt. Detta misskännande af frihetens sanna väsen, detta våldförande af den andliga frihetens oundgängliga vilkor, utgör ett af de mörkaste bladen i mensklighetens historia, dock icke ett blad, utan många. Och, sorgligt att omtala, nära nog mörkast i detta fall är kristendomens historia. Också företer den under hela sin fortgång, ifrån den stund då den blef det Ro merska väldets statsreligion allt intill närvarande stund, en nästan oafbruten kedja af tvister ) Föredrag vid Bildningscirkelns sammankomst den