Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1855, sida 1

öfver hvilket ers majestäts onåd hvilar. Må ers Majestat sjelf bedömma de slutsatser hvartill detta skall leda. Axel berättade nu hela förloppet af Clairets uppträdande: och skildrade med så enkla och naturliga sargor de förhållanden, som samlat och qvarhållit den lilla slägtoch sällhetskretsen på Leckö, att drottningen icke utan att ådagalägga en skuggrädsla, den hon djupt föraktade, skulle kunnat visa någon misstro till hans ord. Då han slutat befann sig drottningen i en belägenhet, hvarur hon under hvarje annan tidpunkt af sin regering skulle varit mån om att draga sig med bibehållande af sin karakter, men det hon nhu af de för handen varande förhållandena lätt bestamma sig. Med ögonen fästade på det snara nedläggandet af sin makt, var det henne angelagnare att ostörd af alla mellankommande förvecklingar få fullfölja detta sitt mål, än hämna sina! missnöjen, helst hon förutsåg att hennes stränghet snart af hennes efterträdare skulle upphafvas och sannolikt utbytas i ynnestbevis; hvarför hon af klokheten gjorde en dygd, betygade Axel sin belåtenhet med hans uppförande, ålade honom att utan uppskof och afvägar begifva sig till Tunbyholm, der residenten väntade honom med förnyade bevis af bennes välvilja, samt hotade att straffa Clairet efter hans förtjenst. 32 Kap. Intrigen. Axel kunde knappast afhålla sig från tårar, då han fick se residenten nästan tio år föråldrad och försvagad till utseende soch gestalt. — Så har du då ändtligen behagat påminna dig mig? — var den sråga, han som helsning tillstallde Axel. Men vid det sista ordet brast den skärpa hvarmed han börjat den, och en vekhet märktes i rösten, såsom vore den grumlad af något som heter — gråt. i — Har ni kunnat tro att jag ett enda ögonblick skulle varit i stånd att glömma er, min gode, gode fader? — Och Axel kysste hans händer. — Jag vill icke banna dig nu, jag skall gömma det till jen annan gång! Det har blifvit mig så ovanligt att se ett kärt