Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1855, sida 1

la om vetenskaplig anda och hf — man derifrån har att förvänta ). I Vi säga icke att denna brist på subjekter till larareplatsernes besättande är helt och hållet fakultetens fel. Tvärtom borde åtminstone Bergfalks djupa insigter och utmarkta framställningssätt hafva ingisvit mången vetgirig yngling håg att helt och hållet egna sig åt det juridiska studiet; men äfven han har icke mera hvarken någon adjunkt eller docent. Hufvudorsaken till detta fenomen måste då ligga i andra förhållanden. Vi skola se till, om vi icke kunna upptäcka dessa. En ung man, som fulländat den vanliga akademiska kursen, är redan vid de år, att han ganska val är i tillfälle att med urskiljning välja sin framtida bana. Han vet att sjenstemannavägen är mödosam och lång, att han först måste genomsträfva ett tolfå 20 ärigt extraordinarie-lif, innan han uppnår den vanligen då längesedan anticiperade lönen i första tjenstegraden, då han deremot, om han qvarstadnar vid akademien, genast kan erhålla en docentur, i hvilken han, utan att hafva någon tjenstgöringsskyldighet, men under åtnjutande af s. k. docent-stipendium äger använda hela sin tid på enskilda studier eller privat information. Han vet äfven att, sedan han på tjenstemannabanan ändtligen erhållit en liten tjenst, kan han, i följd af den stora mängden brödsökande medtäflare, få ett eller annat decennium vänta på någon högre befattning; hvaremot en docent kan, i anseende till den ringa konkurrensen i denna väg, göra sig räkning på att om ett par, tre år erhålla en adjunktur, ja äfven en professron, hvarmed hans Jycka är gjord. Skulle han då icke föredraga den sednare banan? Visserligen, om ekonomiska fördelar kunde vara tillräckligt bestämmande, när fråga är om en hel framtid; men för en ung man, med ljust hufvud, har lifvet äfven ardra sidor, och vi befara, att han — så besynnerligt det än kan förekomma, när fråga är om den stad, som just skulle vara bildningens högsäte i vårt land — vid detta tillfälle erinrar sig den gamla sentencen: man lefver icke af bröd allena. — Ty förhållandet är, att intelligensen, likasom instinktmessigt, skyr en ort, der han vantrifves och förtvinar. Han älskar verksamheten och lifvet, icke denna slummeraktiga dvala i en småstad, der man i makligheten I och den nimbus, som afståndet alstrar, söker en ersättning för den storhet och det inflytande, som vetenskapen, der han trädt ut i lifvet, förstår att tillvinna sig; han vill verka för alla bildningens intressen och i tidens stora frågor göra upplysningens talan gällande, derföre skyr han dessa skolstugor, dit våra lärde, likt snäc) Nu berättas det att de 3:ne juridices-professorerne, som erhållit den kongl. skrapan, ämna samtlige hecära sitt afsked: och det skule måhända vara lyck