Ett annat vilkor för att hos ungdomen kunna väcka en sann vetenskaplig anda, och hvarförutan äfven den största läraretalang blir matt och död, är ett varmt, inre intresse för den vetenskap man odlar. Vi äro förvissade att ett sådant icke saknats hos någon af dem, som nu bekläda en lärareplats vid våra universiteter, när de först emottogo densamma; men vi anse det alldeles klart att en eld utan näring icke kan fortfara med lika styrka, och lika öfvertygade vi äro att våra academici skulle, om de blefve förflyttade till hufvudstaden, utveckla en liflig verksamhet, hvar och en för sin vetenskap, lika omöjligt anse vi det vara, att de allmänt och alltjemnt kunna bibehålla ett rent och varmt vetenskapligt intresse på en ort, der de se sig omgifne endast af småaktighet och formalism, samt oförmögne att med allt sitt vetande utöfva något inflytande på samhällets gång och utveckling. Hvem är dessutom så lärd, att han icke måste erkänna, det han ännu kan hafva något att inhemta, och hvem har icke funnit sitt eget intresse för en vetenskaplig fråga eller andra ämnen, som fordra någon större själsverksamhet, ökas genom utbytet af tankar och äsigter med andra? Det är detta tillfälle till diskussion med andra upplysta män, denna vexelundervisning, som Upsala icke kan erbjuda i samma grad som Stockholm, och det synes oss naturligt att det vetenskapliga intresset, äfven i följd af denna brist, icke skall kunna underhållas lika lifligt och varmt i småstaden. Men om hvad vi här anfört är sannt, hafva vi då icke deruti en tillräcklig förklaringsgrund till det ringa intresse för vetenskaperne, som röjer sig hos ungdomen, och den obenägenhet densamma visar för det akademiska lifvet ? Vi hafva i denna artikel blott fästat oss vid akademien för sig, och de följder, som för denna uppstått och måste uppkomma af universitetets belägenhet i småstaden ; men detta förhållande sträcker sitt sordersliga inflytande äfven till det stora samhället utom universitetet samt speciellt till embetsmannaverlden; och likasom det är ett svagt och eländigt palliativ emot den af naturlig orsak framkallade bristen på lärare, att söka med högre pekuniära fördelar locka ungdomen att, emot sin böjelse, qvarstadna vid akademien, lika oförnuftigt är det att — såsom en motionär vid senaste riksdag förmenade — tro sig genom förhöjda löner och pensioner kunna erhålla en bättre embetsmannacorps. Huru vill man, att en yngling, som, i detsamma han inträder på embetsmannabanan, ser sina tneoretiska studier utbytta emot ett sjalsdödande renskrifveri och allt tillfälle till tankeutbyte med vetigirige kamrater eller fortsatt undervisning af aktningsvärde lärare afbrutet, skall kunna blifva i en upplyst och intelligent embetsman? Det kan undantagsvis inträlfa med en och annan; ty en utmärkt natur bryter sig väg genom alla hinder; men det kan aldrig blifva fallet med corpsen såsom ett helt betraktadt, hvilken nödI vändigt måste blifva hvad den nu är — en samling af routinierer, som mekaniskt drifver sitt föresatta arbete, men, i saknad af grundliga theoretiska studier och den sjalslyltning, som umgänget med intelligenta och vetenskapligt bildade menniskor medför, icke förmår uppfatta sin verksamhet från någon högre synpunkt eller för lifvet se något högre mål. Men kanske man tror, att detta icke har så mycket att betyda, blott de löpande göromålen zå sm gång. En sådan föreställning vore latt ittt vederlägga, men vi vilja blott anmärka, att, allmänhet och framför allt i ett land, som saknar ett parlamentariskt regeringssätt, är styelsens beskaslenhet i hög grad beroende af mbetsmannacorpsens. Det är ju ur denna corps, I om regeringspersonalen nästan uteslutande retyteras! — Således, om vi vilja erhålla en zod och fosterländsk regering, så måste vi söI a reformera vår embetsmannacorps; och om vi denna vilja inblåsa en annan anda, måste vi gifva årannoa fjenefaman fillfälla AHAAAA 41. —