Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1855, sida 1

Bröderna. Af förs. till Stael von Holstein, m. sl. (Forts. fr. N:o 65.) — Ja, derpå beror det! — svarade Clairet under ett förstulet hånskratt. — Jag kunde icke bestämt det bättre sjelf — mumlade han vid sig sjelf, i det han svangde piskan öfver hästarne. Men hans tysta löje vände sig i förundran, då han dit anländ mottog Axels befallning att åtfölja honom, och innan kort med honom befann sig inför drottningens ögon. Drottningens egen förvåning vid deras åsyn var ganska märkbar och härrörde lika mycket från deras förklädnad, som den! oväntade omständigheten att de visade sig tillsammans, och innan Axel ännu hann framföra ett enda ord förekom hon honom med den frågan: — Hvar har ni varit, min baron? — På ett ställe, hvars namn jag fruktar skulle ljuda obehagligt i ers majestats öron: på Leckö. Drottningens ansigte mulnade. — Jaså! sade hon — Var det för detta ni använde mitt tillstånd? Var det der, ni hade de sonliga pligter att uppfylla, för hvilka jag skänkte er mitt löfte att resa. Ni har vågat bedraga mig; pi är en af dessa eländiga, hvilka man förgälves söker lyfta till känslan af pligt och tacksamhet. — Denna förebråelse skulle trycka mig i stoftet och förkrossa mig, om jag icke vore nog lycklig att i detta ögonblick kunna jäfva den. — Verkligen? — Ingen pligt kan vara mig dyrbarare än den som bjuder vördnad åt ers majestäts höga anseende, liksom intet bedrägeri kunde vara förhatligare, än att fördölja de faror som hota det; och då jag åt ers majestäts rättvisa vrede jramstaller den som vågat blottställa detta, hoppas jag förmildra den hårda dom som drabbat mig. — Huru? Förklara er tydligare, min baron! — Denne, — och Axel visade på Clairet — som man anser tillhöra ers majestäts favorittjenare, har låtit ertappa sig, under den förklädnad hvari han här står, på detta samma Lecko,