Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1855, sida 1

honom att darra af en onamnbar känsla. Den var af grefvinnans hand. En sekund, och han hade genomögnat och tryckt den till sitt hjerta, och sina läppar. Den underrättade honom om att hon var inkommen till staden och att hon önskade några ögonblicks samtal med honom. Yi behöfva icke säga läsaren om han var snar att uppfylla denna begäran, eller om han vägde på stegen, då det gällde att vända dem emot De la Gardieska palatset, der grefvinnan sedan hon flyttat ifrån slottet, hade sin våning då hon vistades i hufvudstaden. Då han inträdde fann han henne tillbakalutad i ett soffhörn, med handen för pannan, försjunken i denna svärmande sinnesstämning, som hos henne hade ett så eget och ljuft behag. Då hon blef honom varse, räckte hon honom handen, fästade på honom sina stora, djupb!å ögon och sade med den mildaste vekhet i sin röst: — Jag frågar er icke om ni vill visa mig en tjenst; det skulle vara en otacksamhet efter de många prof ni gilvit på ert deltagande för mina och de minas intressen — ja vänder mig derför utan omsvep till er for att erhålla den jag åstundar. — Och ni gör er derigenom förbunden min varmaste erkänsla — svarade Axel. — Ni känner mina förhållanden till prinsen och inser således att jag ej bör in äta mig i några meddelanden till honom, och likväl. ... Min fruktan är förfärlig! — Ni eger att befalla, och ingen kan villigare än jag uppsylla edra bud. — Sätt er här! — Och gresvinnan anvisade honom en stol helt nära intill hennes egen plats — och jag vill berätta er allt. Ni känner Clairet, denna listiga menniska, hvilken som en orm smyger sig in öfverallt, der han tror sig kunna ertappa något, hvarigenom han anser sig kunna blifva vigtig hos drottningen? Hvar han visar sig kan man vara öfvertygad att något försåt, något spioneri ligger till grund för hans närvaro, och det är derpå mina farhågor grunda sig. I morse då min kammarjungfru kom in för att klåda mig, såg jag spår efter tårar på hennes kinder och hörde på hennes röst, att hon kämpade med återhållna snystningar. Jag frågade henne naturligtvis om orsasen, emedan den stackars flickan genom sin tillgifvenhet och trohet tillvunnit sig mitt deltagande, och fick då veta att Clairet tillbringat föregående aftonen hos mitt folk, och meddelat henne sådana rykten om kronprinsens kammartjenare Tidell, med hvilken hon är förlolvad, att hon fann sig föranlåten uppslå sin