den Svenska allmogen är ett styssindt slägte, som bör öfvertygas genom goda skäl, men mot hvilken det ej är godt att brottas. De timade lagöfverträdelserna berättiga på denna gruud icke omdömet, att Svenska folket skulle vara ett folk utan begrepp om lag och ordning, al draminst vara -en röfvarehop, som förklarat krig på lif och död mot det ordnade samhällets vanor., Slutligen bör man erinra, att alllagstiftning, I I som ingriper i den ekonomiska hushållningen, måste framkalla öfverträdelser och brott. Så dana prohibitiva tullagar smugglerier i oändlighet, hvilka föröfvas utan att lagbrytarens heder i det allmänna omdömet deraf synnerligen nedsättes; så dana hinderliga näringssörsattningar brott i oändlighet på detta område. Och dessa brott upphöra ej förrän de falska lagarne upphäfvas. Hvem tå jer de tusental af brott, som sålunda dragit hopar af olyckliga menniskor i förderfvet? Och hvar faller största skulden för dessa olyckor — månne icke mera då den fåvitske lagstiftaren än på den arme brottslingen? Tager man lugnt dessa och slera omstänpigheter i betraktande, så sorvånas eller försaras man icke så mycket öfver de passerade händelser, som framkallat dessa betraktelser. Men emellertid är saken tillräckligt betänklig, för att böra blifva föremål för rattänkande och upplysta medborgares behjertande. I stället för att helt och hållet instämma i A.B:s yrkande på stränghet, militärinqvarteringar m. m., skulle vi för vår ringa del förmena, att man åtminstone till en början borde använda öfvertygelsens mera långsamt verkande, men kraftigare medel. Så borde t. ex. i de län, der öfverträdelserna förekomma, landshöfdingarne resa omkring, sammankalla menigheterna, låta dem uttrycka sina meningar, samt derefter med milda och allvarliga ord förehålla dem ofoget. Och detta borde ske i första ögonblicket brottet upptäckes, på det att det ej måtte vidare utbreda sig. Vidare böra presterskapets medlemmar taga sig saken med allvar an och dessutom hvarje person i sin stad verka för den bättre öfvertygelsen. Sker ej detta, så befara vi, att den exekutiva makten blir maktlös, kunde den ock till sin disposition ställa hela landets indelta arme. Såsom någon, om också svag anledning att hoppas, det öfverträdelserna skola om ej upphöra, dock ej betydligt tilltaga, torde ock böra anses, att den nu rådande disproportionen mellan bränvinets tillverkningsoch försäljningspriser icke kan på längden fortfara. När då vinsten blir mindre, skola äfven lagöfverträdelserna, som deraf hufvudsakligen framkallas, förminskas. Hjelper intet af allt detta, hvarken öfvertygelsens eller lagens makt, då återstår, enligt vår tanke, ingenting annat än att vid nästa riksdag förändra lagstiftningen. Det är bättre att hafva låtit varna sig af erfarenheten än att för konseqvensens skull fullfölja ett system, som må vara rigtigt till sin grundsats, men dock ännu visat sig olämpligt för våra förhållanden. Ett stort misstag till de många öfriga, som begingos vid den förflutna riksdagen, var emellertid, att inkomsten af den nya branvinstillverkningsskatten togs så högt i beräkning och anspråk vid statsregleringen. Men helldre utsträcka statslånesystemet, än fortfara med en lagstiftning, som visat sig dels maktlös, dels förderflig. Hvad som här gäller om lagstiftningen för bränvinstillverkningen, torde i ej mindre mån gälla om lagen för samma varas försäljning. Då vi snart ämna taga denna författning i noggrannare skärskådande, vilja vi ej derom för tillfället vidare orda, än att den å sin sida helt säkert kommer att öka lagöfvertrådelsernas antal till en lika betänklig grad som lönnbränningen. Så upprigtigt vi önska den fördersliga bränvinshandteringens och densamma åtföljande superiets stora förminskning, att ej säga utroEN RNA TREE RERANEEEEEAATTSEEEAESEERSN