Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1855, sida 1

sta — hvad får man höra? — Jo, att drottningen förbjudit du-ellen. Tänk bara, så mycken väntan för ingenting! Jag kunde knappast dölja min förtrytelse.— — — — — Men min baron, så förblussad ni nu ser ut! Det der är ju vackra bidrag till nyuppkomlingens sörijenster? I Den arme residenten kunde icke svara, och skulle knappast förmått hålla sig uppe, om icke känslan af hans sår han ) I I j tiska värdighet kommit honom till hjelp och understödt hans svigtande krafter, så länge ännu Sparrenstjerna var qvar; men när han var borta, var det förbi, och han sjönk ihop som en handske, när luften som gifvit den spänstighet strömmar ut. Han lät genast kalla Sebastian och tillsade honom, under det han gret som ett barn, att afsända ett illbud till Axel med ij underrättelse, att om han ville i lifvet återse honom, skulle han! så skyndsamt som möjligt sörskassa sig tillåtelse att få komma till Tunbyholm. I Om Sebastian redan härförinnan räknat på att residentens svaghet icke skulle tillåta honom ett länge fortsatt motstånd, så öfvertygades han så mycket mer, genom den belägenhet, hvari detta nya slag bringat honom, om att sista förmågan dertill var bruten och segren af ett förnyadt anfall säker, hvarför han il första hand sände bud till Borens, med begäran att hen måtte komma watt gripa tröstens välsignade verk ånyo an, hvilket ögonblicket skyndsamt påkallade. Derpå och i väntan på hans I ankomst, nedskref han följande till Axel, för att dermed expediera det omtalade budet: Min onkel, residenten, har befallt mig skrifva dessa rader för att bedja dig oförtöfvadt komma hit. Förlåt mig om jag; dertill vågar bifoga några råd af ett broderligt hjerta! Tjenst aktiga sqvallrare hafva hos residenten omförmält någonting om ett ditt beteende inför drottningen till försvar för den i onåd! fallne gunstlingens, grefve Magni moder och maka, hvilket satt honom i största vrede. Du känner hans ömtålighet om allt som rör konunganåd och underdånighet inför majestatet. Lägg der I till, att han allt sedan händelsen med Erik blifvit till den grad: retlig, att han vid beröringen af en knappnål tror sig känna ett dolkstyngn, och du skall måhända kunna fatta skuggan af den sinnesstämning, som i detta ögonblick beherrskar honom. Men, tro mig, för dig skall den blifva odräglig att uthärda. Som emellertid vreden mot dig icke hos honom kan slå djupa rötter, skall den innan kort olvergå; och bemställer jag alltså till ditt eget bepröfvande, huruvida du ej gjorde klokare att undvika obehaget: af den närvarande paroxysunen och stanna på din plats? Det