Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1855, sida 1

undyrens arfvingarhus på Stampen. ——— vine förskona landet från denna, i dess tanke stora olycka. Och då jag anser, att intet synnerligt sinnes att tillägga vid det väl motiverade förslaget, vågar jag deremot fästa K. Hush.-Sällakapets uppmärksamhet vid bondeståndets petition. Bondeståndet har rätt deruti, att denna fråga ,är af en genomgripande natur, men huruvida ,tusentals jordbrukare och mindre lottegare skulle falla offer för resormen, är mindre säkert. Tvertom, tusentals af dessa skulle genom den nya stängsellagen tvingas till ett på rationellare grunder bygdt jordbruk. För att allmogen skall kunna bedrifva ett sådant, fordras ovillkorligen en stängsellag, byggd på sådane grunder som Rikets Ständers förslag innehåller. Ty försöket af en mindre lottegare att, med nuvarande stängsellag, bedrifva ett sådant jordbruk, slutas alltid dermed, att, nedslagen öfver gräl medgrannar, hvilkas kreatur förstördt hans klöfver, vintersäd, m. m. han, just på grund af nu gällande lag, för freds skull måste öfvergå till det gamla bruket. Detta skulle förekommas genom att man hägnade, skulle måhända någon invända, men huru skulle det utföras, att hvarje mindre jordegare hägnade? Hvilket arbete, hvilken kostnad och till hvad nytta? Till ingen, med nu gällande författning, byggd på den befängda satsen, att jag, för alt freda min egendom för andras vildt omkringströfvande hjordar (hvilka naturligtvis hafva mest appetit för den vackraste grödan) skall omgifva mig med barrikader i hägnadsgildt skick. Detta hägnadsgiltiga skick räcker också vanligen jemt så länge, tills en kitslig granne förstörer det. Den kitslige åverkaren, skyddad af lagen, så vida dådet ej kan bevisas (och så klokt ställer han nog för sig,) har fördel af den, då den ej otvetydiga förlusten alltid kommer den oskyldige till godo. Följande mening i Bondeståndets petition: ,Hittills har den enskildte individen haft den rättighet för sig öppen, att, oberoende af sina motståndares antal och qvalification, genom sjelfva lagen varit skyddad mot förtryck, torde rätteligen böra förstås sålunda: hittills har den enskildte individen, så vida han stållt klokt för sig, skyddad af lagen kunnat förstöra en idog grannes mest nitiska bemödanden att höja silt jordbruk och således, på grund af lagen, hållit detta i det förtryck, hvarom en stor del af värt land bår vittne. I petitionen yttras: ,man har ej besinnat, att de skiljaktigheter af bättre och sämre egor, som inom alla orter föresinnas, icke äro inskränkta till enskildta län, härader eller socknar, utan förekomma ofta inom samma byalag, i följd hvaraf en del af dess delegare med sammanhängande och bördiga egor kunde draga fördel af ett beslut, som för de andra verkade förstörande. Meningen är dunkel, men jag misstänker att petitionärernas innersta mening, maskerad i ofvan anförde uttryck är, att enligt nu gällande stängsellag, det är öfverlemnadt åt de betande djurens instinkt att jemna missförhållandet mellan hemmanens olika bördigbet, så att man, efter deras framfart, ej så noga kan märka hvilket hemman, som af naturen har bördig jord eller ej. Att så är fallet kan ej nekas, men om denna communistiska åsigt bör gälla som skäl, för att undertrycka den föreslagna nya stängse lagen, betvislas. 1 petitionärerna misströsta om att, vid de ifrågasatta nya förhållandena, kunna erhålla tillråckligt antal vallhjon, skolorna skulle blifva tomma och Gud vet ej hvad allt för ondt som skulle hända. Om de mindre jordegarne vore så enfaldiga, som petitionärerna påstå, att hvar och en af dem skulle hålla vallhjon för sina kreatur, så ginge visst många dagsverken åt till vallniog, men hvarföre skulle ej, på gemensam utmark, gemensam vakt kunna hållas? Och å inegor är tjudring alltid utförbar. Bland andra olyckor som skulle inträffa, enligt profetiorna i Bondeståndets petition, är, att somliga boskapshjordar skulle sammansmälta till en tredjedel. Jag lemnar derhän, att detta i många fall skulle vara en olycka, om i stället för de nu efter svältsystemet utfodrade hjordarne man hade en tredjedel af antalet väl fodrade. I hvilket fall vore vinsten störst månntro? Jag vet ej hvad namn bör gifvas åt påståendet, att den gamla stängsellagen ger mindre anledning till missnöje grannar emellan, än hvad den nya skulle göra. Denna prisade grannsämja räcker precis så länge tills en af grannarne börjar med rationellt jordbruk och ej kan nöja sig med det gamla. Huru går det då med sämjan? Den är förbi — villkoret för denna är således, att jordbruket skall stå på samma punkt det står, och till detta pris tyckes grannsämjan vara temligen väl betald, om det än medgifves att den är värd mycket. Detta om Bondeståndets petition. — Motiverna i den äro svaga, men detta oaktadt ligger det vigt vid att gendrifva dem, derföre att frågan är för bondeståndet vigtig och dess talan af det skälet förtjenar att pröfvas. — Denna talan är, som det mig synes, förd med blicken för mycket fästad vid de svårigheter, hvilka, ehuru säkerligen snart öfvergående, dock alltid förefinnas vid öfvergången från ett förhållande till ett annat; för litet fästad vid de välsignelserika resultaterna, Som skulle uppkomma af den föreslagna nya stängsellagen. Det tycks som om petitionärernas synkrets, likasom förmodeligen deras ego-områden, vore begränsad af de kära gärdesgårdarne. Huruvida samma stängsellag låter tillämpa sig i kogsbygd som annorstädes, tilltror jag mig icke kunRT —— om det än gällt hans lif hade han ej kunnat