Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1855, sida 1

om det an gällt hans lif hade han ej kunnat underlåta att böja sig ner för att åter upptaga dem, och han förlorade dervid ännu flera. Mr. Ben Daoud gick förbi honom med ett bälte af stora diamanter bundet kring sitt lif i en blå duk, alldeles som en resande gesäll. Den stora klokan upphörde att ringa och gaf blott en enda lång, sammanhängande ton ifrån sig; ett ur, som Acon-Virlaz ej förut observerat, började likt en fyrverkerisol utsända minutraketer och romerska sekund-ljusbägare. Ringarens uppmaning öfverröstades af ett oafbrutet utrop af rja, ja-; den rödhårige portvaktaren skrek oupphörligt: Alle man ut! alle man ut!, i det han svängde sina nycklar öfver hufvudet, så att gnistor och lågor flögo ut från dem åt alla håll. Femtiotusen andra klockor började nu ringa, och femtio millioner röster att tjuta och skrika. På en gång blef det tyst, och uret började slå långsamt och sorgligt; ett, två, tre, fyra, och ända till — tolf. Acon-Virlaz var blott några få steg från porten, då den betydelsefulla klockan började slå. Med en förtvislad ansträngning kastade han ifrån sig den silfvertyngd, som hindrade honom i hans rörelser. Han rycke hastigt af sig sin med diamanter belastade rock, bortkastade sin väst, och störtade sig som en ursinnig in i den ström, som fyllde porten.