Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1855, sida 1

27 Kap. Huru Sebastian åter vet att spela sina kort. Låtom oss nu, gode låsare, återvända till Tunbyholm för att se huru förbållandena der gestalta sig. Som du vet, lyckönskade sig Sebastian till utgången af sina första bemödanden hos Boreus, och såg i resultaterna deraf, hvilken mäktig häfstång för vinnandet af sina planer han kunde finna i den gode pastorns andliga nit och intet svek anande sinne. Under hela vintrens lopp qvardröjde han på Tunbyholm loch förstod att genom sin stora lärdom, sina öfverlägsna insigter och sitt hycklade ädelmod fortfarande förblinda honom, och öfvertyga honom om sina utmärkta förtjenster. Ju större dessa syntes Boreus, ju större syntes honom äfven den orättvisa, hvartill residenten mot honom gjort sig skyldig och ju lisligare blef hans intresse alt kunna omintetgöra den. Till sinheten af Sebastians röl hörde emellertid, att aldrig söka intränga i de ämnen, hvilka kunde utgöra föremålet för de saumal, som prosten tid ester annan sökte med residenten, utan låtsade helt ensaldigt tro dem endast röra dennes allmänna tillstånd, under det han likväl visste medel att aldrig blifva i okunnighet om deras innehåll. Och Boreus, som i föreställningen om Sebastians ädelmod, fruktade att hans oegennytta skulle sätta sig emot hans bemödanden, gjorde, å sin sida, allt för att hålla dem obekanta, intill dess han hunnit det lyckliga resultat han väntade sig. Emellertid ställde sig för Sebastian tvenne hotande ögon faror, hvilka med hvarje dag stego honom allt fruktansvärdare till möte. Den ena var residentens aftynande tillstånd i så väl fysiskt som psychiskt hänseende, och ovissheten om det skulle blifva hans lif eller hans medvetandes fulla klarhet, som först skulle duka under, i striden med den smärta, hvaråt han hängaf sig; och den andra, den händelsen att Erik, med ledning af skrinets röfvade innehåll — hvilket ban lika otvifvelaktigt tillskref honom som Annas bortröfvande — skulle upptäcka hennes verkliga härkomst, och derigenom i residentens ögon återvinna den rätt till hans förlåtelse, som lentrisens ringa anseende dock i den väsendtligaste graden förverkat. (Forts.)