Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1855, sida 1

händelsen. Hvad ossicerarne beträssar, så bära de ännu den på andra ställen aslagda vårjan, hvilken högst få af dem förmå vederbörligen sköta, och som i en dylik okunnig och ovan hand är mindre fruktansvärd, än ett stekspett i en bondes grofva men starka näfve. D Vidkommande ytterligare soldatens proviantering, aslöning och öfrig omvårdnad, torde man få hafva så mycket större fruktan för, att denna möjligen ej kommer att handhafvas så som sig bör, då man sett och är i tillfälle att se, huru de indelta regimenten, som af någon orsak blifvit kallade till Stockholm eller dess grannskap, blifvit behandlade midt under de auktoriteters ögon, hvilkas pligt det är att bevaka soldaternes rätt och bästa. Man har sett, huru flere regimenten, på en gång uppkommenderade till Stockholm i Mars månad, blifvit förlagde i byggnader, som äro föga annat än uthus, på kasernvindar, i kyrkor m. m. — allt utan eldstäder; eller huru de blifvit sammanpackade i andra lägenheter så tätt, att manskapet knappt haft rum att röra sig, utan att en stol, bänk eller bord förefunnits, eller ens en spik för upphängande af en persedel varit ombesörjd. Man har sett manskapet, för att hämta någon hvila, hvartill lokalerna icke lemnade något utrymme om dagarne, stå lutade mot husets väggar att sosva; samt slutligen, så snart årstiden möjligen kunde medgifva det. såsom en nåd erhålla tillåtelse att lagra sig å Ladugårdsgärdet, för att derifrån bestrida vaktgöringen till stadens mest aslägsna delar, och i detta läger qvarblilva intill slutet af September månad. — Man har äfven sett, vid osvan antydda tillfälle, huru, då man väl var utflyttad till gärdet, ingen ansågs skyldig eller kunde förmås att anskaffa någon passande kökslokal i och för proviantens tillredning. Man fick hjelpa sig så godt man kunde med den inskränkta lokal, som fanns, hvaral följden blef, att endast en tredjedel af trupperne i sender kunde få någon varm mat, nemligen en på middagen och en frampå eftermiddagen, under det den sista tredjedelen måste vänta ända till qvällen för att få någonting kokadt. Detta talar icke mycket för ordningen och omtankan vid provianteringen och köksva sendet. För icke längesedan har man vidare förnummit, huruledes ett regimente, som aflöste ett annat af cholera smittadt, måste intaga det smittade regimentets lokaler, utan att dessa blifvit förut rengjorde eller tillbörligen vädrade, eller ens sängkläder ombytta. Följden deraf har äfven varit synbar. Detta faktum är betecknande för förvaltningens omsorg om helsovården. Går man ytterligare till Långholmen och beser de der kommenderades kaserner och sängkläderspersedlar, måste man verkligen betagas af en ovilkorlig rysning och förvånas öfver, huru allt, hvad till kommenderingens nödtorft hörer, på de sednaste 10 åren blifvit försummadt. Likval finnas af Kongl. Maj:t sastställda modeller å sangklädespersedlar för armen; ö men hvem bryr sig om dem, då ingen straslas för uraktlåtenhet att följa den nådiga föreskristen. Kökslokalerna äro om möjligt ännu uslare. Då nemligen käle ej är i jorden, måste de kokande höst och vår, för att ej stå i ett qvar— — — —