Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1855, sida 1

Gresve Magnus vände sig ifrån sin syster och lade handen öfver pannan med ett uttryck, som visade att han delade helt andra känslor. — Nej! — fortfor grefvinnan med stigande värma. — Har icke denna olyckliga sak bringat nog mycken sorg och smärta, utan att den skulle kräfva nya offer? Lätom oss lida med mod och ståndaktighet hvad vi icke kunna ändra, och ur stoftet afss. våra motgångar uppsöka de guldkorn, som ännu kunna skänka oss glädje och tillfredsställelse. — Ack — sade grefve Magnus med sammanpressade tander — de finnas ej för mig. — Jo, de finnas och vi skola vårda dem! De finnas i den! glada tron på en vänskap, så hög, så oegennyttig, så uppoflrande, som den hvarpå denna stunden gifvit oss ett prof; de sin-At nas i denna känsla af egen värdighet, som förbjuder oss allt klenmod; i äran af ett namn, som ännu i olyckan bjuder akt-, ning; i besittningen af en förmögenhet, som tillåter oss att oberoende af konungagunst kunna söka vår sälllhet i en vidstrackt II och välsignelserik verksamhet, och i den inbördes kärlek, hvarmed vi dela hvarandras motgångar och hjelpa att bära dem. — Du ser alltid ljus i mörkret, Maria. 6 — Och äfven du måste se det der det så klart lyser. Jag begär i denna dag mitt afsked af en drottning, som gjort sig t skyldig till så mycken hårdhet emot min broder, min mader ä och din maka. Du har ditt Leckö, ditt Ekolsund, ditt Höjen 1 torp; jag milt Tyresö, och vi alla ett minne från vår olyckas sdagar, dyrare än någonsin lyckan skänkt oss det. — Och gres-i vinnan Oxenstjerna räckte sin hand emot Axel. — Ni förstår ir min broders känslor, fast han sjelf icke förmår uttala dem. Ni kan ingenting förändra i hans öde, och ni lofvar att icke blott-f ställa er? ! — Jag har svurit vid min ära. f — Olycklige! — utropade grefvinnan och bleknade. — Er il 5 2 hämnd kan till ingenting gagna och ert fall skall endast förökafss vår olycka. . — Men brottet och lågheten skola finna att de ännu egalls sina hämnare. — Och med dessa ord störtade Axel ut uriis rummet. r V e