kadett-korporal, men hvarät den ersarne och insigtssulle militären skrattar eller förargar sig. Soldaternes magar så belala grannlåten. Många flere exempel, än de nu anförda skulle kunna anföras, men torde böra besparas, intill dess någon skulle vilja draga sanningsenligheten al nu uppgifne förhållanden i tvilvelsmål. När nu detta kan ske, på det färska trädet, hvad skall då ske på det torra? När sådant tilldrager sig under de militäriska auktoriteternes ögon, hvad skall då hända i ett fremmande fiendtligt land, om krigshären der öfverlemnas på nåd och onåd åt ett slarfvigt, egennyttigt och okontrolleradt kommissariat? Då slera anmälanden om åtskilliga af nu anförde förhållanden utan påföljd blifvit gjorde, huru skall man då i händelse af krig kunna vänta sig några hastigt inträdande förbättringar i den ekonomiska förvaltningen för armten? Så framt icke det hittills rådande sättet får betraktas såsom uppkommet af okunnighet eller ett krypande bemödande att undandölja sanna förhål landet. Vi veta väl att den svenska soldaten, med tystnad och godt mod, förmår underkasta sig stora försakelser och en löslig behandling; men det är äfven klart, att han icke bör underkastas de förra, då det icke behöfves; och med afseende på den sednare har allting en gräns, som i brydsamma tider torde blifva asventyrlig att öfverskrida. Vi äro inga vänner af det från ett visst håll så mycket förordade systemet, att i fredstid underhålla stora och kostsamma armer; men der soldater behöfvas, skola de väl aflönas och vårdas, så långt det är möjligt. Detta måste i ännu högre grad vara förhållandet, der det gäller deras blod. Vi hafva alltså framlagt ofvan anförda fakta, för att vända publikens och pressens uppmärsamhet åt denna vigtiga sida af den svenska krigsförvaltningen. Möjligen kan en samverkan härutinnan förmå regeringen, att skyndsamt vidtaga kraftiga åtgärder till befintliga bristers afhjelpande; samt vid inrättandet af kommissariatet för det möjligen förestiende kriget uppsöka raska och ojörvitliga män, och genom stränga kontroller sätta en damm för egennyttan, på det att hvad landet beröfvar sig sjelft, måtte komma dess stridande och blödande söner till godo och icke bortslösas på strunt, rent af förfaras eller stanna i enskildta personers fickor.