Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1855, sida 1

— —— AS —— — troende till dess goda vilja, duglighet och krast, hvilket misstroende vid sista Riksdagen så tydligt uppenbarade sig. För vår egen del sästa vi ej så mycken vigt härvid, emedan vi hafva den öfvertygelsen, att större och mera kräfvande förhållanden nödvändigtvis måste uppkalla klokare och bättre män till styret; men det finnes ett annat förhållande, som hittills icke blifvit uppmärksammadt, men som under ett krig är af ännu vådligare beskaffenhet — tillståndet inom den ekonomiska grenen af armåens sörvaltning, särdeles beträffande de indelta regimenterna. Af underrättelserne från Krim hafva vi erfarit, hurusom den Engelska armåen, sammansmält till mindre än hälften af sitt ursprungliga antal genom svält, köld och fatiger, befinner sig i ett till upplösning gränsande tillstånd, medan den Franska, under samma naturförhållanden, i närvarande stund är lika frisk, modig och eldad, som i första ögonblicken af landstigningen på Krim. Vi hafva vidare sett, att man allmänt skrifver de förras hopplösa, såväl som de sednares lyckliga belägenhet på krigsförvaltningens räkning, hvilken hos Fransmännen är en praktisk och klok och hos Engelsmännen sorglös och sull af missbruk och brister. Med dessa exempel för ögonen torde det vara skäl att betänka, huruvida vår indelta soldats behandling vid förekommande tjenstgöringar i fredstid lemnar några serdeles anledningar till den förtröstan, att han i fält skall åtnjuta erforderlig omvårdnad. I allmänhet kan man säga, att så stor omvårdnad egnats åt de små sakerne, att man med skäl måste tvifla, huruvida någon blifvit öfver åt de stora. Beträffande beklädnaden, har inom armecen bedrifvits ett förskräckligt skrädderi-oväsende. Armeen har snart sagdt årligen blifvit ihågkommen med nya modeller till en, och annan såsom småsak eller hufvudsak ansedd, men för individen kanske ganska kännbar förändring, vare sig på hufvudbonader, liggare, klaffar, passepoiler, sömmar o. d.; men något plagg sådant som väst, tröja eller collet, har, utom för de värfvade garnisonsregimenterna icke ansetts nödigt; icke en gång de fordom befintliga maggördlarne hafva ansetts värde att kompletteras för den indelte armen, ehuru den årligen nodgas utgöra flera månaders vinterkommenderingar, under hvilka ingen ens vanlig komfort anses böra åt dem beredas. Lägger man härtill det stora tvifvelsmålet, huruvida skobeklädnaden, för insanteristen lika vigtig som hans vapen, är tillräcklig och ändamålsenlig, så må man med skäl kunna påstå, att den frågan, huruvida den nuvarande bekladnaden motsvarar det dubbla ändamålet: Soldatens skyddande mot väderlekens omvexlingar, samt lättandet af hans rörelser, förtjena ett närmare begrundande, än hvad ett sjelfförnöjdt, ytligt åskådande hittills lemnat anledning till. Regimenternes beväpning hörer egentligen icke hit; men man kan dock icke underläta att anmärka, att man ganska väl vet, att de vanliga exercis-gevären äro odugliga i krig; men man vet icke, huruvida i Kronans magasiner finnes ett tillräckligt antal krigsdugliga gevar, som i någon mån kunna mäta sig med den Ryska arme6ens — hvilket dock borde vara!