Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1855, sida 1

Å —, att min broder i dessa rader trott sig igenkänna min hand, skulle han dock aldrig hafva förrådt den. Jag känner för vål hans grannlagenhetskänslor för att kunna tro honom derom. — Aldrig för någon annan än den, som prisar sig dubbelt lycklig att i föremålet för sin tillbedjan finna sin skyddande genius. Ja, min grefvinna, er broder känner att mitt hjerta brinner för er, och att ingen lycka hvarken på thronen eller som enskild man kan för mig bli fullkomlig utan att den delas af er. Karl Gustaf var eld och låga. Hans ögon häftade sig med förtjusning vid grefvinnans sköna anlete, der hon stod med tärade ögon och bleknade kinder, under det en srår strid kämpades på den stumma valplatsen af hennes bjerta. — Min furstel — sade hon efter en stunds tystnad. — Låt mig så tro att det är tacksamheten som stegrar värman af edra ord. — Nej, det är kärleken, som stegrar värman af min tacksamhet. Jag älskar, jag dyrkar er. Vid er hand vill jag beIstiga vägen till Sverges thron; kring edra axlar kasta den kungliga mantelns purpur, och smycka er panna med konungokronans glans eller vid ert hjerta trösta mig öfver förlusten af en bedragen storhet. — Nej, min prins! Ni sorblandar er. — Huru, min grefvinna, ni försmär det hjerta jag offrar! er, den hand jag bjuder er, den framtid som ödet beskärt mig? — Icke så! Men det kan, det får icke blifva som ni målar det. ) — Jag trodde dock att det bevis jag nyss fått mottaga på ert deltagande, berättigade mig till lyckligare förhoppningar. — Låt det säga er, emedan jag icke längre kan förneka det, hur högt jag skattar, hur dyrbart jag anser Sverges thronföljares väl! Men — — — — Ingenting vidare? Kan så mycket ädelmod och grymhet förenas i ett hjerta? — Ni känner, min furste, den plan, som drottningen en gång hade i afseende på det förslag, hvarmed ni nu sjelf hedrar I mig. Min fader tog då af mig det löftet att aldrig sträcka wina förhoppningar till detta mål, eller nånsin samtycka till freningen af våra öden. i — Är det möjligt? Skulle er fader verkligen kunnat affordra er ett sådant löfte ? li — Och jag har vid hans dodssang måst förnya det. — Verkligen? — sade prinsen, med illa dold förtrytelse.