Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1855, sida 1

— Herr riksmarsken måtte haft en alldeles egen omtanka för sin mest älskade dotters lycka. i — Det fanns för min far en lycka lika helig att bevaka, ssom någonsin hans barns, och det var — fåderneslandets. För honom kräfde äran att räknas till dess store, att bekläda dess högsta vardigheter och hedras med dess förtroende hvarje upposflsring af egna fördelar och intressen; och han betraktade förbindelserna mellan regerande furstehus och enskilda samiljer såsom tvistefrön, utkastade till de stora slägternas splittring och fäderneslandets olycka; och med dessa äsigter, vågar ni väl klandra hans minne i de pligter han ålaggt mig att uppfylla? Karl Gustaf stod tyst med nedslagna ögon. ) — Ni vågar det icke? — Nej, icke en gång då jag måste tillskrifva det skulden till den smärta, som skall belasta mitt hela lif. j — Icke så, min furste! — sade grefvinnan med ett mildt hopp framblickande ur det fuktiga ögats dunkelblåa djup. — Våra öden kunna eller böra aldrig förenas, det förbjuder er höga bestämmelse oss att tänka på, men våra hjertan kunna det i kärlek och pligt mot detta fädernesland, hvars framtid är er ämnad att leda och för hvars ära och väl min fader spillt sitt blod och nu sin lefnads möda. — Nej — sade prinsen. — Jag kan icke uppgifva mina skönaste förhoppningar! Måtte Sverges män låra sig att blicka upp till thronen för att skåda mönstret för huslig lycka, och dess qvinnor för att söka idealet för deras köns fullkomlighet ! — Ack, min furste, låtom oss bringa detta land och folk offret af våra känslor innan de ännu lärt sig hata deras olyckliga följder! Låtom oss från denna stund endast tänka på hvarandra i det stora gemensamma föremålet för vår kärlek! — fosterlandet. Det är dess framtid, som i denna bön lägger sin bedjande röst till min. Ögonblicken äro dyra. . u — Förtjusande qvinna, här vid edra fötter vill jag dö! O, bjud mig icke tänka på ögonblicket, som skall skilja mig från er. — Ni måste det! Återvand till ert Borgholm! Er sakernet fordrar det. Mätte himlen vaka öfver er! Karl Gustaf tryckte hennes hand till sitt bröst, sina läpvar. Han öfverhöljde den med kyssar, med tårar och ilade bort. (Forts.)