Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1855, sida 1

— mer gällande i afseende å vårt sjöförsvar, nemligen att använda de anslagna medlen företrädesvis till den s. k. stora flottan, med försummande af skärgårdsflottan, som lämpar sig alltför litet till parad och lustfärd, för att rätt intressera de stora barn, som anses hafva fått alltför mycket inflytande på vårt sjöförsvars angelägenheter. AB:s författare har återupptagit detta gamla tvistämne, för att, tyckes det, söka hejda oförståndet medan det ännu kan hejdas och väcka deras uppmärksamhet, som med saken hafva att göra, på nödvändigheten af ett system, af en bestämd grundsats och plan för sjöförsvarets ordnande, då alla åtgärder nu synas vara temligen mycket beroende på slump och hugskott. Vi kunna ej neka oss nöjet att återgifva en del af AB:s författares bindande resonnemang i sjelfva principfrågan: Det första, yttrar förs:n, hvarom ingen strid lärer finnas, är, att det vore en förträfflig sak för Sverge om det hade tillräckliga tillgångar i penningar att underhålla en örlogsflotta, lika stor med den engelska, eller åtminstone med den ryska flottan i Östersjön, samt tillräckligt folk att bemanna densamma. Men som det från alla sidor medgifves, att detta är en omöjlighet, så måste man välja en annan utgångspunkt, och denna måste blifva, att taga i betraktande de tillgångar som kunna disponeras för ändamålet. Dessa tillgångar kunna för någon gång ökas genom beviljande af utomordentliga anslag och kreditiver, för hvilkas betäckande lån, med invisningar till betalning på framtiden, upptagas. Men enhvar begriper, att alla sådana tillfälliga ansträngningar måste räknas såsom undantagsforhållanden, emedan det icke går an att fortfarande skuldsätta riket. Det normala förhållandet måste vara, att utgifterna till försvarsväsendet, likasom till den civila förvaltningen, lagskipningen, kyrko-, skoloch medicinalväsendet m. m., skola betäckas af de årligen ingående skatterna; och om dessa icke kunna utan utsugande af folkets produktionskraft ökas betydligt öfver sitt närvarande belopp, så inses det äfven, att de befintliga årliga tillgångarne måste utgöra normen eller måttstocken för den omfattning, hvarutöfver man icke ntan våda kan sträcka sig. Ehuru denna sats i sig sjelf är ett axiom, torde det dock icke vara öfverflödigt att behålla i minnet några fakta, som sätta dess rikt:ghet utom allt tvifvel. Linieskeppen, ämnade att möta fienden uti öppna sjön och der med honom sammandrabba, äro, synnerlisast med tillhjelp af de sednast gjorda uppfinningar och med ångkraftens begagnande, förträffliga krigsmaschiner för detta ändamål; men vilkoret för att en flotta af sådana skepp skall kunna uträtta något väsendtligt är, enligt sakkunnige mäns och erfarenhetens sammanstämmande vittnesbörd, att den ock skall i skeppens antal och styrka någorlunda kunna mäta sig med siendens. Ösverallt der icke fartygens beskaffenhet eller manskapets öfning år särdeles olika kan det, om ej alltför utomordentliga omständigheter inträffa, anses sannolikt att en mindre flotta blir slagen och förstörd eller tillfångatagen af en större, emedan båda hafva det öppna hafvet till slagfält, och följaktligen hvarken fältherrens strategiska anordningar eller de stridandes mod och dödsförakt kan utjemna olikheten i den numeriska styrkan så, som fallet ofta är till lands. Ett färskt bevis på sanningen häraf hafva vi ock nyligen haft deruti, att Ryssland, som allt sedan czar Peters tid med så mycken ansträngning och kostnad upparbetat sin flotta, enligt uppgift i sista Almanach de Gotha til sextio linieskepp, icke af dessa har baft den ringaste nytta emot vestmakternas förenade flottor, utan måst låta skeppen ligga instängda inom sina befästade hamnar, så val vid Finska viken som vid Svarta hafvet. Med hela denna stora och dyra flotta har ryska kejsaren icke ens kunnat skydda något handelsfartyg, eller hindra blokaden af en enda hamn; och de hafva således i sjelfva verket varit mera till skada än gagn, dels genom de ofantliga summor, som medtagas till deras underhåll och utrustning, dels derföre att de borttaga från den ösriga försvarsstyrkan omkring 50,000 man, förutom en högst betydlig styrka i garnisoner, för att emot fientligt anfall skydda de hufvudsakligaste sjöetablissementerna. Det visar sig också nu att, likasom förhållan