Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 48.) I samma ögonblick var det slut med intresset för både ambassaden och livrerne, och residenten var endast öga för den ankommande. Mörkret hindrade honom att nogare urskil ja dess figurer, men hans längtan målade honom Eriks bild, och med den för sitt öga ilade han trappan utför, för att sjelf! först få välkomna honom med ett hjertligt: — Så har jag dig nu här tillbaka! — utsträckte han sina armar; men på det vänliga utropet följde icke det svar han väntat. En spenslig gestalt gled tyst och försigtigt nedför fotsteget och närmade sig med afmätta och högtidliga steg. ) — Åh, herre min Gud, är det du, Sebastian! — sade residenten och lät sina armar sjunka. — Förlåt att ni ser er väntan bedragen och att det är jag, Som förorsakar er en åsyn, mindre kär än den ni väntat — sade Sebastian under en högtidlig bugning. — Icke det, min kära Sebastian, alldeles icke, visst icke! Men jag tillstår att jag icke väntade — — — hoppades få se — I stället för Erik. Var det icke så ni menade? — Hm! Hur skulle du väl kunna veta om det just var honom jag väntade? Men er lärda är aldrig värdt motsäga. — Den som känner ert hjerta och hörde uttrycket af er röst kan icke misstaga sig på hvem ni trodde er tala till. — Hm, hm! Men som jag sagdt, med er är icke värdt att disputera. Jag tillstår att så straxt efter brölloppet, var det mig oväntadt ... — Min onkel! — afbröt Sebastian med en axelryckning. — Är detta förtjusningens uttryck? — Förtjusningens! — — — — Men ni, herrar lärda, äro ett eget folk .. . . Nå nå, lärdomen är en god sak, och aktas högt af den store tikskonsleren. Ehuru ung har du mycken klokhet, och läter derföre ej bedära dig. Du förstår att äktenskapet, ehuru en jjuslig ros,