egt rum med afseende på fartygs dimensioner, konstruktion, sammansättning och bestyckning? Huru nåra gränsen för sin tjenstetid är icke största delen bland dem? Och kunna de således efter den derå nedlagda påkostnad kallas effektiva linieskepp efter nutidens fordringar ? En blick på de åsigter, som de stora sjöfartsidkande nationerna på de sista åren följt iafseende på utvecklingen af sitt sjöförsvar, torde lemna ett svar på denna fråga, emedan upplysning derom finnes i allmänt kända förhållanden. Det är nemligen icke mera någon strid derom, att såväl England som Frankrike nästan helt och hållet frångått systemet att bygga sådana linieskepp, som äro konstruerade för att framdrifvas endost med segelkraft. I deras ställe byggas nu skruflinieskepp för ångkraft (fastän tillika försedda med segel). Dessa skepp äro långa och smala med mindre tackling än segellinieskepp af motsvarande kanontal. I början af öfvergången ifrån segellinieskepp till skrufskepp, hvilket var omkring år 1848, blefvo i England några, som vi tro fyra, af de förra medelst ångmachiners apterande der, förändrade till skrufskepp. Samma slags förändring gjordes äfven i Frankrike, och endast det nu uppkomna kriget torde bafva hindrat Ryssland att följa exemplet, emedan de för sådant ändamål i England beställda ångmachiner icke fått afhemtas; men efter anställda jemförelseförsök, synnerligast i Frankrike, emellan det nybyggda skruflinieskeppet Napoleon, om 92 kanoner, och ett till skrufskepp förändradt linieskepp, befanns det förra ega så betydliga söretraden, att numera hvarken i England eller Frankrike några segelskepp förvandlas till skruflinieskepp, enligt hvad praktiske män af yrket uppgifvit. Innan kort komma ock sannolikt dessa båda nationers linieflottor att bestå endast af särskildt till skrusskepp nybyggda långa och smala linieskepp, till en stor del armerade med bombkanoner af ofantligt svå ra kalibrar. Att förlänga de gamla linieskeppen och derigenom få deras drägtighet ökad i förhållande till den ökade tyngden af machineri med pannor och bränsle, lärer funnits medföra en så stor kostnad, att såval England som Frankrike afstått från dessa försök; och att då införa någon sådan metod hos oss vore väl ett misstag. Oaktadt hvad erfarenheten således gifvit vid handen derom, att byggandet af segellinieskopp eller kostsamma förbyggnader och reparationer å gamla sådana, icke mera ega rum i England och Frankrike, har hr statsrådet Ullner i den underd. framställning, som grundlade den sednaste kungliga propositionen, yttrat: Enligt min åsigt skulle det vara en stor misshoshållning och ett stort politiskt misstag, att vilja förkasta den materiel, man redan eger, derföre att den, till följd af nya uppfinningar, icke till alla delar är den allrafullkomligaste, hvilket den, nybyggd nu efter denna stundens principer, säkerligen efter få år skall upphöra att vara. Denna fras låter såsom allmän sats mycket val försvara sig; men det är klart att dess användande så, som här skett, i alla händelser utgår från den förutsättning hos hr statsrådet, att Sverge nödvändigt maste upprätthålla en linieflotta, i strid mot den kongl. proposition, som grundade sig på statsrådet grefve von Platens förslag, och i strid med de sakförhallanden och den erfarenhet, som först i denna artikel blifvit åberopade. Och huru skall det kunna betraktas såsom en klokskap, att då frågan gäller en hel flotta af gamla skepp, som skall försättas i tjenstbart stånd, först lägga ned penningar för att få den gamla materielen med sina fel och brister förnyad, och sedan börja att bygga nyu? Förvandlas icke dessa gamla skepp derigenom endast till förnyade odugliga skepp, och borttages icke likaledes den bästa delen af tillgångarne ifrån den angelägna förstärkningen af det sjöförsvar som, utom sin angelägenhet för Sverges lokala beskaffenhet, hvarom mera uti en följande artikel, just under närvarande konjunktur skulle kunna göra allierade i ett krig långt mera tjenst än några få linieskepp, hvilkas biträde desse allierade icke behöfva. Författaren slutar med följande vigtiga anmärkningar: . Det lärer svårligen kunna undgå att väcka mångens förvåning huru en så betydlig omkastning kunnat inträffa uti de ef regeringen framlagda förslag i afseende på sjöförsvaret, om man än antager att hvarje förslag utgår under den varande departementschefens ansvarighet. Saken kan dock någorlunda lätt förklaras. Först och främst är det naturligt nog, att pluraliteten af flottans aktningsvärda befäl hyser en förkärlek för ett system, i hvilket denna kär generation efter genaration blifvit uppfostrad och hvars scibboleth är det aristokratiska linieskeppet, som erbjuder så många agrementer och lemnar tillfälle för den unge officeraren att på exercisturer emellanåt få besöka främmande länder eller kringsegla jorden uti det angenämaste sällskap af talrika kamrater och med så stora beqvömligheter, som till sjös kunna erhållas. Man vänjer sig sålunda att med liknöje eller förakt se ned på skärgärdsvapnena. Kommer nu härtill, att en ung prins, som egnat sig åt sjötjensten, fattar tycke för lifvet ombord på örlogsskeppen, så kan man lätt förklara sig, hvad dessa förenade inflytelser kunna inverka -och att man derigenom kan komma så långt, som nära nog synes hafva inträffat, att egandet af linieskepp blifvit hufvudsaken i systemet och beskaffenheten bisak, medan ändock stora summor på sådant sätt undandragas från den andra grenen af försvaret. Till en betydlig del ligger emellertid skulden för hvad som inträffat äfven bos Rikets Ständer, och kanske har äfven pressen på den sednaste tiden icke saknat sin andel deri. För längre tid sedan hafva nemligen Ständerna uttalat den åsigten, att linieskepp icke borde byggas, utan landets sjöförsvar grundas hufvudsakligen på en stark skärgårdsflotta (hvilket dock ingalunda skulle utesluta alla slags fartyg will begagnande i öppna sjön), och länge följdes äfven detta system noggrant. Då likväl konungen sedermera framlade ett förslag till ett systematiskt genomförande af denna ide, så blef principfrågan icke uppburen med den kraft som hade erfordrats för att förhindra ett återfall, och det så kallade Carlskrona-intresset, eller de inflytelser vi här ofvan antydt, fingo således åter rådrum att göra sig gällande. Följden häraf ser man nu uti planen att) förse de gamla linieskeppen med ångmaschiner samt att bibehålla och utveckla ett system, som under användande af statens bästa krafter försätter den ena afdelningen af landets försvar i ett —