Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1855, sida 1

— Erik och åter Erik! Hvad har han med en historia som ensam rör dig? — Gifve Gud den endast rörde mig! Jag skulle då hafva mer styrka att bära den, emedan den skulle röra er mindre. Nu — — — Men ni måste förr eller sednare lära känna det. — Tala, tala! Hvad har du att säga, som rör Erik? — Och den gode residenten kunde icke tillbakahålla sin oro. — Ni har ett sokratiskt lugn och en stoisk sjelfbeherrskning. — En frukt af den store rikskanslerens exempel, och egenskaper, som tillhöra våra ömtåliga värf. Har någon olycka händt Erik? — Olycka? ITvertom! Jag fruktar att han i detta ögonblick sinner sig mycket lycklig. — Lycklig, och du fruktar? Snarj mig icke i gåtor! Ut med saken! — Det är hårdt! Med en skarpsinnighet som eder behöfs dock icke många ord. — Tala, säg! — Och residentens fruktan vexte synbarligen med hvarje ögonblick af en förlängd ovisshet. — Ni har sjelf genomträngt den bedröfliga sanningen. Ni kan icke dölja det. — Tala Sebastian, eller du ger mig döden. — Ni fattar det otalade ordet. Ni besparar mig en förfärlig bekännelse. — O himmel! — Min ädle onkel, aldrig har jag såsom nu förstått värdet af de diplomatiska gåfvorna. De kunna blott vara de största män tilldelade. Inför dem behöfves icke tunga, endast tankar. — Du mördar mig. — Det är icke jag som vrider dolken i ert hjerta. Såret skulle då smärta mindre. — Sebastian det gifves stunder då äfven den skarpsyntaste blir slagen med blindhet och alla det diplomatiska kallets stora egenskaper blifva overksamma mot tillfällets kras. Ett sådant är detta. — Är det möjligt? Ni vill då icke lyssna till er sjelf? Jag måste . . — Dina omsvep äro mig knifstygn i hjertat. — Och hur mycket djupare skall icke sanningen såra er? Men ni vill det. Er sinnesstyrka och sjalsstorhet likna ej vanliga menniskors. ; (Forts.)