Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1855, sida 1

till vaggen, öppnade en dörr i tapeten och framtog ett litet massivt, men omsorgsfullt arbetadt skrin af ebenholtz. — Du är mitt! — återtog han och tryckte det, tungt och vigtigt som det var, som en älskarinna till sitt bröst. — Utan dig betyder denna vackra flickas hand icke mer än hvarje annans. Du skall hämna mig. Med dig skall jag resa till Polen, till Johan Kasimir. För hans ögon skall jag uttömma de skatter du gömmer. Han skall tro hvilken utsago jag kan finna för min hämnd, då jag förmår bestyrka den med så ojäfaktiga vittnen! — — — Och då, ett af de tvenne — den förtörnade fadren rycker sin dotter ur hennes förförares armar och inspärrar henne i ett kloster, för att lära henne bli katolik, och gömma hennes vanära för verlden; eller den stolte monarken förnekar henne och öfverlemnar henne åt sin ringhet; men i begge hlir min tystlåtenhet honom dyr, och han får köpa den med guld och ärestallen. — — — Har han icke Kristinas beskydd af Radziejowsky att hämnas, och kan ett mera passande tillfälle bjudas honom dertill? Jag skall vinna hans erkänsla och tilllocka mig hans förtroende, och sedan, sedan — — — En andefläkt på gnistan och de gamla oafgjorda anspråken skola blossa upp i fiendskap. Och då.... Med mina insigter, min kannedom af drottningens karakter och våra förhållanden!... Hvilket inflytande, makt, ära ... O, det är mig som om en dimma fölle mig undan ögonen och utsigterna vidgades i oändlighet, — — — Då är tid att de oförrätter jag från min barndom lidit visa sig hämnade. Ha, lyckan står ännu, som ett strålande ny på min framtids bana, må hon här som ett nedan skymma min stig! Med dig — och han lyftade skrinet på sina händer — med dig kan jag le deråt. Men det är tid att jag gör mig bekant med ditt innehåll! — Och han nedsatte det åter. Som nyckeln icke funnits jemte skrinet, försökte Sebastian att med en krökt jerntråd upptaga det, men låset tycktes vara al en lika fast som komplicerad beskaffenhet. Hvarje tryckning möttes af ett orubbligt motstånd, och hvarje försök att träffa den rörliga fjedern gäckades af ett fruktlöst resultat. Dessa svårigheter afvände dock icke hans enträgenhet, utan voro blott en ökad retelse åt hans otålighet, i det det okända innehållet fick liksom en ökad vigt genom den ytterliga omsorg hvarmed det var forvaradt. Efter långa och många fortsatta försök insåg Sebastian omöjligheten att på denna väg lyckas. Han valde då en annan. (Forts.)